Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

Göteborg den 20 Okt. Det Andre-Hareska valsäftet. Då detta af Handels-Tidningen omnämnda och förordade valsätt torde blifva föremal för framtida öfverläggningar, anse vi oss böra, efter A.-B., återgifva de invändningar deremot, som nyligen förekommit Å det danska F edrelandet, på grund af den erfarenhet, som man af dess tillämpning i Danmark vunnit. Denna erfarenhet i stor vigt, och Fiedreiandets fram förtjenar alltså synnerlig uppmärksamhet af alla, som nitälskat för det föreslagna, I nya valsättet. Den danska tidningen yttrar: Medan vallagen kan sägas ha någorlunda väl bestått sitt första prof oc igenom otvifvel: tigt vunnit något större tillit och popularitet, den hittills egde, tro vi näppeligen att det sis nämnda kan sägas om valsdäklet. som nu användts vid åtskilliga val under loppet af 11 år, men hvars besvärlighet och orimlighet man erfar för hvarje gång man använder det, så att dess popularitet snarare kan s j Detta är så n riginal dansk uppfin oss genom att antaga, att idäön först uppstod i England och blott upptogs och vidare utförd men vi afbedja högtidligen denna synd ochUerkänna, hvad sannt är, att man för I tanken i som dess utförande har att tacka geheime-etatsråd Andries skarpsinne och fyndighet. Ått tanken är genial, faller oss ej in att n men fi om dess brukbarhet anse vi ingalunda besy Vi medgifva, att den innebär en utväg att förhindra, att en öfverlagsen majoritet alldeles undertrycker minoriteterna; men vi påstå å andra sidan, att den gifver de sednare en orimlig makt, som är upplösande och förstörande för det politiska lifvet, och vi påstå att, liksom den är så svår att fatta och lära sig, att den aldrig kommer att tränga ned till folket, utgången också i följd deraf alltid blir underkastad tillfälligheter, hvarmed ett godt valsätt aldrig bör vara behäftadt. Om någon uppsinningsf-. måga förtjenar namnet doktrinär, så i detfö hållande t med denna. Vi skola söka i korthet bevisa detta påstående. IIvad är ,.doktrinirt? Det är — för att använda ett gammalt uttryck — den teori, som synes vara ganska riktig och äfven formelt är det, men som använd in praxi gifver ett annat resultat, än man väntat. Hvad är nu teorien för det Andraeska valsättet? Det är individens frihet. De enskilde, som vid allmänna val ej mot majoriteten kunna någonting genomdrifva, skola genom denna valmetod sättas i stånd att göra sig gällande; de skola, genom att förena gig — förutsatt att deras antal motsvarar den tillfälliga proportionen me antalet röstande och antalet af dem, som skola jas, eller hälften deraf — kunna genomdrifva ett val. Men hvad är nu det praktiska resultatet? Det är, att minoriteterna visserligen uppnå, hvad man till deras förmån åsyftat, när de, som sagdt, uppnå halfva antalet — ty understiga de detta, så vinna de alls ingenting — men att den individuella friheten dock, för att genomdrifva någonting, under detta valsätt måste uppoffras i vida högre grad än under det vanliga. Minoriteterna måste förena sig om cen man, hvilket — som vi straxt skola visa — ej blott kan, men i allmänhet måste blifva mycket svårt, och majoriteten måste likaledes underkasta sig det mest slafviska tvång. Den måste, för att ej mista all betydelse, ej blott förena sig om en kandidatlista, utan om de särskilda namnens inbö ordning på listan. Den ene väljaren måste skrifva af efter den andre, utan hänsyn till om han föredrager den ene kandidatens val framför den andres; utan hänsyn till, om han hellre skulle underlåta att rösta på ett af de uppställda namnen eller ej. Ingen vågar rubba ett namn från den plats, det vid ett profval eller en majoritetsomröstning erhållit; ty gör han det, så blir utgången alldeles oberäknelig, så kunna mihoriteterna förskassa sig en sådan inflytelse på valet, att majoriteten tan försvinner. I stället för att utvidga den individuella friheten, kräfver detta valsätt således af individerna den str; gaste disciplin, en sådan afsägelse af ens fria vilja, en sådan subordination under de majoriteter, som finnas inom flertalets och minoriteternas kr , att den blir nästan ol att individen tycker sig ha förlorat all rätt och blifvit en röstmaskin i andras händer. Men ett valsätt, som väcker en sådan känsla, kan omöjligen behaga dem, af hv användas, och derför ej heller väcka förtroende eller vinna fasthet. Det är, som vi anmärk väg som kan brukas vid val, der den tal samfundsklassen, hvilken här i landet på köpet är den minst upplysta, eljest skulle öfverrösta eller utesluta de andra; men naturligare vore det att uppnå samma resultat på annat sätt, genom ett verkligt grupp-eller klassval. Vidare låter det visserligen teoretiskt vackert att säga: enhvar kan genom detta val få just den person vald, som represente hans åsigter, om han blott sätter dennes namn främst på valsedeln och derjemte tillfälligtvis ett så stort antal andra väljare, som motsvarar hela eller halfva proportionstalet. Men låt nu se, hur det praktiskt förhåller sig med de val, hvarom här är fråga, politiska val, val till lagstiftande församlingar. Om blott en skall väljas, såsom vid folketi alen, så väljer man efter bästa förstånd bland dem, som anmäla sig, och åtnöjes naturligtvis med den bästa, eftersom ingen bättre finnes; men öfveralit, der blott en skall väljas, kan Andraska valsättet ej användas, der måste vanligt majoritetsval nödvändigt ega rum. Det tillämpas blott när flera väljas. Men när åt en valkrets öfverlåtes att välja flera, så får dermed hvarje väljare eller valman inom kretsen rätt att medverka till fleres val. Detta är så mycket naturligare, som de individer naturligtvis äro få, hvilka anse sina åsigter i ett och allt rent och klart representerade af en enda person; man kan vara ense med en annan man i mycket, i grundåsigten, i hufvudriktningen af hans politiska verksamhet, och dock vara oense med honom i afgörandet af många enskilda frågor; man kan antaga honom till representant, när man ingen bättre kan få; man kan önska honom vald bland flere, men man kan blott mycket sällan betrakta honom såsom sin politiske fullmäktige i alla hänseenden. Men det är ej heller meningen med de politiska valen, att individerna skola sända fallmäktise för sina särskilda åsirter: utan frågan