Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 oktober 1866, sida 2

— Men hvarföre tvekar ni? — Emedan — emedan någonting säger mig, att jag gjorde bäst i att tiga. Och — likväl — jag kan ej uthärda tanken, att ni skall träla här år efter år, utan någon som arbetar för er eller vakar öfver er. Ni är ung, ni är fattig, ni är — ni är vacker och ni skall få att strida med många svårigheter, som ni ännu icke tänkt på. Ni behöfver någon som tar vård om er. Jag är — jag är en gammal otreflig gubbe — sträf och vresig; men — vill ni gifta er med mig? Gifta mig med honom! Gifta mig med professorn! Bedrogo mig mina sinnen? — Jag — jag väntar icke, att ni skall älska mig, fortsatte han hastigt. — Jag vet, att det icke är möjligt: Jag förstår fullkomligt, att ert hjerta är begrafvet med den make ni förlorat. Men om ni kan högakta mig, taga mig för hvad jag är och uthärda mitt sällskap för lifvet, så -— säg det med ens och låtom oss göra ett slut på saken. — Om jag trodde, att ni älskade mig, började jag, och om — — Jag älskar er, afbröt han, med ögonen ännu ståndaktigt rästade på elden. — Ja, jag vet att ni gör det, som en kär vän; men om jag trodde, att ni älskade mig som en älskare — — Nåväl? Om ni trodde det — hvad då? — Då skulle jag hafva ännu en bitter sorg att bära, emedan jag aldrig kan blifva er hustru. — Jag väntade det, mumlade han, mera för sig sjelf än till mig. . — Jag kan icke säga er hvarföre. Det