Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 2

såka ut med mig längs ängarna pakom St Angelo. Då jag blef stal tare, gjorde han mig bekant med flera af de bästa tafvelhandlarne, af hvilka en genast gaf mig i uppdrag att kopiera en målning i SciarraPalatset. Från detta ögonblick var min framtid betryggad. En gång g känd i Rom som elev till en så berömd mästare, val jag säker att få sysselsättning som kopist, och en kopist var nu allt hvad jag önskade vara. Ärelystnad, hopp, kärleken till beröm voro alla döda inom mig. Den hänryckning, hvarmed jag en gång tillbad målarens konst, var också död. Jag betraktade icke ens det förflutnas mästerstycken med samma ögon som förr. För mig hade Guidos Magdalenor förlorat sitt trånande behag, och glansen i , Christi Förklaring hade bleknat. Icke alla konstens, forntidens eller historiens under hade nu förmåga att påskynda mitt hjertas slag. Ingenting rörde mig, utom minnet af när och med hvem jag första gången besökt hvarje välkändt ställe. I Coliseum såg jag icke längre Commodus med sina pilar genomborra strutsen, der den flydde kring arenan. Bland de jättelika ruinerna at Cesarernas palats benade jag mig icke längre Caligula, vansinnigt dansande inför de darrande Consulerna, vid tredje nattväkten, eller Nero gråtande vid sin ammas bröst. Jag tänkte endast på Hugh, och på hur vi vandrat tillsammans i skuggan af dessa samma murar och hvalf. Jag kom ihåg, hur han, för att roa mig, brukade plundra sina lärdomsförråder och befolka hvarje ruin med männer från det urgamla Rom. I Italien, säger en försattare, lemna vi oss sjelfva bakom och resa genom en roman. Ack! det var så