Göteborg den 23 Okt. Den skandinavism, som representeras af Afionbladet och som väl är den enda ättrogna, har nu tydligen ingått i ett nytt stadium. Förr var, såsom vi veta, Danmark till Fidern dessa skandinavers valspråk. Ty Eidern var ej blott Danmarks, utan hela Skandinaviens gräns. Att hindra de rofgiriga tyskarne att öfvergå denna, var alltså en kamp, hvari äfven Sverge och Norge borde deltaga. Krig mot Tyskland — var vår uppgift, ja pligt. art fann man dock och erkände att häri legat ett misstag. Det danska Fedrelandet förklarade, att det varit Danmarks största förvillelse, när man förbisett nationalitetsgrundsatsen i fråga om Slesvig, påyrkande nu, att den danska nationaliteten i detta hertigdöme skulle respekteras. Härpå berodde åter ej blott Danmarks, utan ock hela Skandinaviens väl och ve. Sedermera har man gått ett steg längre fram och erbjuder nu Nordtyskland allians med Skandinavien, dock under vilkor, att det nordliga Slesvig återgifves åt Danmark. Hvar gränsen skulle dragas, har man dock ännu ej afgjort. Men i sammanhang med denna allians uppställes ett annat skandinaviskt program, som ej är det minst märkliga, och hvilket antyder, att våra skandinaver ej blott söka förbund med hr v. Bismarck, utan ock vilja efterapa hans politik, dervid de endast glömma, att Sverge och Norge icke ha samma makt öfver Danmark, som den Preussen vunnit öfver de tyska små-suveränerna. Detta program lyder sälunda (se Aftonbladet af den 20 dennes): Im politiskmilitärisk sammanslutning af de tre nordiska rikena till en stark defensiv makt, med gemensam utrikespolitik och ett gemensamt forsrarssystem. Och detta, utropar A.-B., ,är den enda väg, som återstår, såvida vi skola hoppas att ega en nationell framtid, en framtid af politiskt oberoende, inre frihet, nordisk kultur. Men saken måste gå sort — Aftonbladet har mycket brådtom, när det en gång EVO TEES TESEN RE EE REST NP STR