Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 oktober 1866, sida 2

Rösten åtföljdes af herr prosessorns raggiga gråa hufvud, och hufvudet efterträddes behörigen af det öfriga af hans magra person. — Är ni icke alltid välkommen? svarade jag. — Jag håller på att koka kaffet, under det Goody har gått till Via Condotti efter bullarne. Vill ni äta frukost med oss? — Frukost! Jag frukosterade för två timmar sedan, vid ljus. — Ni är en Spartan, mein professor. — Och ni en Sybarit. meine liche Schiilerinn. Hvem hörde någonsin talas om en sådan timme som åtta för frukost vid akademien i Zollenstrasse? Madame Brenner skulle skämmas för er. — Min käre vän, sade jag leende och suckande på samma gång, — det var åtminstone femtio år sedan — då jag var ung. — Bah! ni är ett barn ännu, mumlade professorn, — och emedan ni ännu är ett barn, kommer jag för att föreslå en fridag. Vill ni resa till Tivoli? — Till Tivoli? När? — I dag. Det är ännu tidigt nog och skall göra er godt. Ja eller nej? Jag hade ingen lust att resa, men truktade att såra honom med ett afslag. — Om ni har tid dertill, började jag, — och det skulle roa er — — har tid dertill, afbröät han. — Mitt vistande i Rom närmar sig sitt ha och om en vecka är jag kanske icke längre här. Skall jag beställa en vagn, som står vid dörren om en half timme? — Om tjugo minuter, om ni behagar, mein professor.