Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1866, sida 2

— Si — povera Maddalena, upprepade hon, med en tung suck. . Du ser mycket blek ut, sade han. — År du trött? — Vid min tillvaro — ja. — Ack, Maddalena, jag vet hur ledsam den måste vara. Och så kan jag så sällan se dig. — Det är det värsta — det är det värsta! svarade hon häftigt. — Om jag finge tala med dig en eller två gånger hvarje lång dag — vidröra din hand eller ditt hår på detta sätt — känna solskenet af dina blickar på mig, skulle jag vara nästan lycklig. Du vet icke hur jag ibland: trånar efter ljudet af din röst, Hugo. Du vet icke hur ofta jag smyger mig uti skymningen för att lyssna derefter. — Men, cara, sade Hugh, — det är icke bra att du vandrar omkring huset på detta spöklika sätt, af fruktan — — Af fruktan att jag skulle träffa henne? afbröt Maddalena. — Nej — nej, jag är försigtig. Jag vågar mig endast nära, då ni äta middag eller läsa. Det har ingen fara. . — Det kan du icke veta. Händelsen kande — — Aldrig. Jag har sett henne en gång, ansigte mot ansigte. Jag vill dö heldre än möta henne så igen. IIon hade sett mig en gång? Mitt hjerta klappade så våldsamt, att jag nästan trodde e måste höra det. Jag blåste ut lampan, made mig ett steg och drog tillbaka en lik af gardinen. Det var som jag redani misstänkt. Meddalena och fruntimret i skogen voro en och samma. Hugh satt vid skrifbordet, med hufvudet hvilande i handen. Maddalena låg: på knä bredvid j