Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 2

11 månader om året jordbrukare? svaret måste blifva: ingen. Det fö är det schweiziska milis-systemet; det sednare tillhör den svenska delta armån. Men ur borgerlig och ur statens synpunkt ir skillnaden ganska stor, ty i ena fallet ir det den sjelfständige jordbrukaren, som utöfvar sitt befäl, för att i farans stund kunna vara militär; i det andra är det officeren af yrket, som söker en knapp ergning på ett boställe, som han ej rår om. I det ena fallet kostar han staten, säg 150 rdr, i det andra 1,500 å 2,000 rdr. Men värst af allt är, att staten med dessa militära kurser, med det derpå töljande avancementet och med denna relativt stora aflöning, icke har någon garanti derför, att armen eger ett dugligt befäl. Ty de moraliska egenskaper, hvarom vi ofvan talat, och hvilka äro oundgängliga hos betiälhafvaren, när det gäller krig (och det är derför vi behöfva en armt) ingå icke i officersbildningen, gälla icke i fråga om det första avancementet och ganska litet vid det sednare. En man kan alltså i vår armå avancera allraminst till och med kaptensgraden — och det är om denna vi nu egentligen tala — utan att ega an att vinna lydnad och eller sinnesnärvaro, eller beeller. mod. Det finnes alltså icke den minsta garanti derför att han, med alla kunskaper och all aktningsvärdhet i öfrigt, är en duglig befälhafvare. De stående armåerna visa i öfrigt till öfverflöd, att egenskapen att vara yrkesman ej väcker och utbildar de praktiska förmögenheter, som kriget fordrar, utan fastmer förslöar dem, genom sysslolöshet samt pedanteri och annat småsinne. Att vara militär af yrket under fredstider, utan annan sysselsättning, är ett lif, som ej höjer och förädlar själens egenskaper, men kan ofta verka motsatsen. Dessa stötestenar undviker man väsentligen med ett milissystem. Först och främst söker ingen blifva officer för utkomstens skull, utan blott såsom en hedersplats, för den utmärkelse, som härmed är förenad. Denna äregirighet, om man så vill, framkallar på samma gång orilkorligen åtrån att hålla sig uppe, genom act väl fylla sin plats. Man gör alltså hellre mera än hvad tjensten kräfver, än man inskränker sig att blott fullgöra reglementets kraf. Så studera många utom jiensten för sitt nöjes skull och åtaga sig alt instrucra äfven då de dertill icke äro förbundna. Och när man tröttnar, så kan, etter lyktad värnepligtsålder, hvar och en draga sig tillbaka, utan att behötva tjena qvar för lönen eller pensionen äfven eiter det all militärisk duglighet är förlorad. Den massa af otjensthara officerare, som tynger på alla stående armöer och som utgör en ytterst farlig omständighet, är det blir fråga om allvar — och det x derom fråga är — finnes icke i den schweiziska armåen. Men — anmärker någon — under en sådan armöorganisation skulle i Sverge officerare komma att fattas, ty hvem vill här tjena utan lön? — Vi svara: tvert; r skulle snarare blifva alltför mån-ÅSp ter. Det gäller nemligen att tjena t. ex. tio år (när detta är den stadgade värnepligts i ledet, eller såsom officer. Det är då alldeles gifvit att hvarje son af en bemedlad familj aspirerar att tå tjenstgöra såsom officer, och lika gifvet är att haus fader sätter honom dertill i tillfälle. Det beror sedan uppå, om han eger de härför nödiga själsoch kroppsegenskaperna. I vårt land, med dess aristokratiska föreställningssätt och vanor, herremannason, i staden och på land bygden, estersträfva att få bära epåletter. De pekuniära uppoffringar man finge härför vidkännas, underkastade man sig gerna. Härmed är svaret gifvet på frågan: huru skola vi få befäl till denna stora armf, som den allmänna värnepligtens tillämpning skulle åstadkomma? Hör hatva vi dock endast talat om beälet till och med kompanichefsg Dermed är lik i sjelfva verket saken vunnen och den största svårigheten besegrad. Deremot tro vi, att öfver denna grad betälet borde vara fast aflönadt, kunde egna sig odeladt åt de mi rättningarne, churuväl detta ej är fallet i z och ej heller af framstående miitärer ansetts nödvändigt. Vi antaga emelertid, åtminstone såsom en öfvergång, att allt befälet från och med bataljonsbefälhafvaren borde vara fast anställdt. Beräknar man bataljonerna till omkring 700 man, så skulle här uppstå e;a 300 bataljonschefer, 150 regementschefer, (såvida nan vill bibehålla regementet), 75 brigadverstar (eller generaler) samt 20 å 25 divisionsgeneraler, säg 600 högre officerare, hvilka, med en aflöning i medeltal af 5,000 rdr, skulle kräfva en samlad statsutgift af 3 mill. rdr, ett i sanning i alla fall ganska betydligt belopp. Tager man bort bataljonscheferna och låter endast de högre officerarne åtnjuta fast anställning, så bör beloppet kunna reduceras till omkring 2 millioner rdr. Att den militära vetenskapen och högre skickligheten skulle tillräck uppbä as 57 skulle hvarje.