Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 2

irskildt, som binder dig vid hem met — jag menar, du är fri att. gö du behagar; är det icke så? — Si, si erto, cerio, svarade Tommaso. Jag gjorde äter ett slag, vände tillbaka igen, lade min hand på I axel och sade: — An tag att jag behåller jakten, när allt kom mer omkring, Tommaso, och ändrar he min resplan, skulle du vilja stanna hos mig? — Gerna, signore. — Och kunde du tror du, styra jakten säkert ända till Pa lermo, utan att ligga till vid Neapel? — genting Ja, signore. — Är du säker, Tommas — Fullkomligt säker, signore. Det öppna hafvet och hela mitt lif har till bragts på dessa vatten. — Styr då genast till Palermo, min gosse, — sade jag. — Der skola vi säkert finna en styrman, och så kunna vi fortsätta resan till Greklaud, eller Constantinopel, eller Cairo, eller hy ar vi behaga. — Och detta, Barbarina, var sättet hur kom att blifva bekant med stackars Maddalena, och hur jag åtog mig Ansvar ret att beskydda henne. Först förde j jag henne till Palermo, derifrån till Venedig och från Venedig till Wien, der jag ackorderade in henne hos en privat familj och bercdde henne tillfälle, i ötverensstämmelse med hennes egen önskan, att utbilda sitt förstånd på allt sätt. Hon hade förträffliga naturgålvor och begär efter kunskaper, så att hon blef uppfostrad liksom genom ett underverk. Vid slutet af tre år, kunde hon icke blott läsa och skrifva sitt eget språk fullkomligt felfritt, utan hade äfven gjort stora framsteg i engelska. Sedan dess har hon gått framåt år efter år. Hennes lycka är, så att säga, uppbunden i hennes favoritförfattare, och hela hennes