Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 2

er? — Låt mig vara er slaf, svarade hon Mot min vi ja, kunde jag icke låta bli att småle. — Ni dåraktiga lilla flicka, sade jag, — hvartill behöfver jag en slaf? Och hv: ärföre skulle ni föredraga slafveri framför ett tresigt hem, med en hederlig och aktnings ärd man, sådan som Matteo Pisani? Hör på, Maddalena, tror ni icke att ni varit något hastig och romantisk, och att vi gjorde att vända om och styra mot Capri? Jag skall göra mitt bästa att försona er med Matteo och — Nog, signore! utropade hon, blossande, darrande och förolämpad. Jag ser, att ni föraktar m För mig tillbaka om ni vill, För mig tillbaka och öfverlemna mitt öde! Jag förtjenar ert törakt. dalena, sade jag, — jag hvarken föraktar er eller ämnar öfvergifva er. Jag erbjöd er min hjelp för tre dagar sedan, och jag vill ännu hjelpa er. Git mig några i lick att betänka hvad som är bäst att göra, och var öfvertygad att, hvilka svåheter och faror det än kan medjföra, kall jag, med Guds hjelp, rädda er, om ag kan. — Dermed gick jag på däck och såg utåt haivet. Vi voro nu ungefär halivägs mellan Neapel och Capri, och den lilla öns stränder voro redan otydliga. Jag gick fram till matrosen, som stod vid styret. Tommaso, sade jag, — hvad slags vind haf va vi? Jag tycker den är rakt vestlig! — Si, signore, rakt vestlig, svarade sommaso, med ögonen på kompassen. Jag gjorde ett par slag på diick och återkom sedan till honom. — Du år i gift, Tommaso, tror jag? sade jag. Han såg förvånad ut öfver frågan, skrattade och skakade på hufvudet, — Och du har in