Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1866, sida 1

och häftigt, -— fråga mig icke mera! Ni menar väl; men ni kan ingenting göra, ingenting, ingenting! Om mitt hjerta lider, kan intet läkemedel bota det. Min lott är kastad. Jag mäste gifta mig med Matteo. Jag har gifvit milt löfte, och om jag håller eller bryter det, kan icke göra någon skillnad nu. Han är rik. Om jag git mig med honom, kan jag åtminstone göra någonting för mina bröder och vär lille Paolino. Genom att afslå hans hand, kund jag hvarken hjelpa dem eller mi Om ni vill vara god mot mig, så fi mig intet mera och glöm allt angående mig! Gud och Madoman välsigne och bevare er, käre signore! Jag är icke otacksam och — och jag är icke olycklig. — Och med dessa ord fattade Maddaa mina hinder, öfverhöljde dem med tårar och kyssar och flydde bort, innan jag kunde yttra ett ord till svar. Jag satt en lång stund på stenbänken, sedan hon försvunnit, bekymrad och förvirrad af hvad som egt rum. Jag var uppriktigt ledsen för hennes skull, min Barbara; och detta så mycket mer, som jag icke kunde se någon utväg att tjena henne. Ju mer jag betänkte hvad hon sagt, desto mer ofvertygad blef jag, att det nu var min pliat att icke vidare blanda mig i saken. Jag hade sökt hennes förtroende, och hon hade vägrat gifva mig det. Jag hade erbjudit henne min hjelp, men förgäfves. Om hvar ken penningar eller inflytande kunde gagna henne, återstod blott en slutsats. Maddalena älskade utan tvifvel en man, som redan var gift, och i det fallet stod hennes bästa hopp till den beskedlige Matteo. Del fiones väl ingen bättre kur för bjertesorg, än en god mans kärlek, omsorgerna om