Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1866, sida 2

hem, med Jacopo till min följeslagare, vor fiskrarne ute i hafsviken med sina nät och facklor, liknande hafsmeteorer, och måner sken med ännu oförminskad prakt. — Jag skall segla öfver till Neapel : morgon, Jacopo, sade jag under vägen. — Si, signore. — Men du måste säga mig hvad jag skall köpa för presenter. Jacope skakade på hufvudet. — Men hur kan jag nissa hvad föräldrarna skulle tycka om: Jacopo var likväl lika stolt och blyg som han var tystlåten, och ville endast säga att hvad helst padronen behagade köpa säkert skulle blifva högst välkommet. Så lunda, lemnad åt mitt eget val, föreslog jag ett par örringar af guld till modren, ett stycke kläde till en helgdagsdrägt åf fadren och ett halsband till Maddalena Vid alla böjde Jacopo på hufvudet med ett förnöjdt grazie, signore; och om det sista sade han: La sorella skall gömma det till sitt bröllop. — Har hon då en friare? frågade jag. Han skakade åter på hufvudet. — Icke ännu, svarade han; — ma vedremo — vi få se. — Och Paolo, sade jag, hvar är han nu? — Till sjös, signore, med sitt skepp. — Och hvar är hans skepp? — Non so, signore. — Till hvad hamn var det destineradt? — Till Smyrna, signore, och de Grekiska Öarne. — Hör ni aldrig från honom under det han är borta? — Aldrig, signore. — Hans hustru är väl ibland orolig? Jacopo höjde på axlarne. — E buon giovane, sade han; Madonnan skall vaka öfver honom. — Vi hade nu uppnått den af mig kända vägen, hvarföre jag sade Jacopo god natt, och vi skiljdes. — Följande dagen seglade jag öfver till Neapel, såsom öfverenskommet var, gjorde