Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1866, sida 2

igstjensten är 1849 förde han ett stilla och lugnt lif, egnadt åt studier och v. enhet. eo Göteborg den 16 Okt. I en uppsats, kallad ,Ögonblickets vådor, uttalar Aftonbladet farhågor rörande vår ställning till Ryssland, hvilken påstås vara betänklig. enär i detta lands politiska kretsar råder en mycket bitter stämning mot Sverge. Man talar om den besvärliga och vådliga grannen, som måste göras oskadlig, för att ej hafva honom i sin rygg vid en möjligen uppkommande konflikt med anledning af den orientaliska frågan, och man kalkylerar att 75,000 man skulle vara tillräckliga, för att i en handvändning blifva färdig med Sverge. På Novembertraktaten, menar A.-B., är för en sådan händelse ej mycket att räkna, då Frankrikes politik hänger på en enda persons lifstråd och då England, alltid senfärdigt att uppträda i handling, kan vara upptaget af sina Fenier och af Nordamerika, hvars intima vänskap med Ryssland ej bådar godt. Slutföljden af dessa A.-B:s farhågor är, att vi böra vara allvarligt betänkta på att rätt ordna vårt försvarsväsen, förmedelst anskaffande af krigsdugliga vapen samt införande af en ny armtorganisation. Irad ,,vådorna angår, böra de hvarken öfverskattas eller underkännas. Alldraangelägnast är att vi icke sjelfve, genom oförstånd, framkalla faran. Mycket är dock syndadt i denna del från såväl höjden som djupet. Man har alldeles onödigtvis gifvit luft åt ett nationalhat, som borde kunna lägga sig, i den stund Ryssland inträdt på den väg af social pånyttfödelse, som nu förestår detta land. Dessa småsinnade yttringar af en föga ädel lidelse hafva naturligtvis väckt bitterhet ej blott inom de politiska kretsarne i Petersburg, utan ock längre ned. Det torde tillåtas oss erinra Aftonbladet, att vi mer än en gång varnat derför, men detta blad har städse varit döft för sådana varningar. På de följder, som kunna komma, äro emellertid de personer mindre oförberedde, än de som framkallat dem, hvilka gemenligen i farans stund tappa både modet och hufvudet. Här är ett moment, som A.-B. ej vidrört, men som torde vara det farligaste af alla — det är skandinavismen. Att fullfölja denna id är detsamma som att framkalla ett krig med Ryssland, hvars kejsarhus nu blifvit på det närmaste förbundet med det danska konangahuset. Det är ock gifvet, att vid denna förbindelse politiken spelat en afgörande roll. Det är derföre, enligt vår uppfattning, en nödvändighet, att vi låta de skandinaviska framtidsplanerna hvila. Väl märka vi tydligt, att vinden nu blåser mot ett annat häll. och att man vill söka biträde från det sörr mycket förhånade Tyskland. Men äfven här har man skämt bort saken genom föregående oförständ. Man har, genom sitt skrän, väckt en nära nog lika bitter ovänskap mot Sverge i Nordtyskland, som uti Ryssland. När man nu börjar tala om ett , naturligt bundsförvandtskap med denna makt, så smakar talet för mycket af offrande åt framgången och åt segraren, för att vinna aktning. Det händer att man blott mötes af hån tillbaka. Det är väl ett vanligt tal, att i politiken ej gäller ett sådant betraktelsesätt — der gäller blott den egna fördelen, och de som i dag äro fiender kunna i morgon vara mycket goda vänner. Detta är sannt till en del, men ej helt och hållet. Äfven passionen spelar en rol med i politiken, särdeles när nationerna sjelfva fi ett ord med i laget. De sårade känslorna kunna då betyda mera än den egna nyttan. Emellertid anse vi det visserligen ej vara omöjligt att godtgöra de begångna felstegen. Men det måste ske genom öppenhet och ärlighet. Vilja vi verkligen ett förbund med Norra Tyskland, eller rättare sagdt Preussen, så låt oss söka det utan biafsigter och utan hänsyn till skandinavismen. Låtom oss betrakta det skedda såsom en gjord gerning, och ej vidare tala derom. En lika ren och öppen ställning kunna vi intaga till Ryssland. Vi kunna förklara, att vi ej längre hysa några planer, som korsa Rysslands, utan att vi blott önska vara i fred. Med detsamma böra också allt gnat och alla utfall mot Ryssland och dess styrelse tystna i våra tidningar. Vi må ill och med tillsluta våra ögon för det olyckliga Polens sorgliga, men i ej ringa nån sjelfförvållade öde. Vidare böra vi söka en uppriktig vänSR At LE ten i Bonk YR UTAN RER SAVA AED 0