Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 2

tillslutet — hvilken hemlighetsfull gerning. längesedan glömd — hvilken samiljehemlighet, länge begrafven, skulle uppenbaras för mina ögon? Var det rätt att jag fullföljde denna upptäckt? Borde jag icke kanske gå tillbaka, omtala för min man den hemlighet jag påträffat och lemna åt honom att handla dermed efter behag? Tvekande på detta sätt, hade jag till och med nu mer än till hälften lust att icke gå vidare. Det var en strid mellan grannlagenhet och nyfikenhet, men jag var ju qvinna, och nyfikenheten segrade. — Komma hvad som vill, sade jag högt, — skall jag se hvad som ligger innanför denna dörr! Och dermed öppnade jag den. Min missräkning var stor. Jag hade beredt mig på åsynen af någonting besynnerligt och förskräckligt — stängda luckor, kvarigenom en smal ljusstrimma skulle hafva visat ett rum, i hvars alla hörn åratals damm skulle legat som en mystisk mantel, ett golf, kanske fläckadt af blod, och möbler, hvars oordning vittnade om någon fruktansvärd strid, utkämpad för längesedan, någonting kanske ännu mera spöklikt; och nu — Och nu befann jag mig i stället på tröskeln till ett vackert, gladt, ljust litet rum, med en munter brasa och ett fönster, hvarifrån man hade utsigt åt en del af småskogen. Väggarne voro betäckta med taflor och böcker. I en bur, som hängde i fönstret, sjöngo och flaxade ett par små guldgula kanariefoglar. Öfver ryggstödet på en emma låg en fruntimmers-schal af svart kasimir, kantad med svart sammet, och på bordet lågo en del böcker, hvaraf