Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 2

iften härför är så obetydlig, att till och med månsa särskilda personer i vårt land betala lika myccet för bostäder åt sina arbetare. Den föreslagna costnaden för gator o. s. v. till bostäderna lärer j vara behöflig, då en vanlig väg med trottoir kan ra lika ändamålsenlig. Hr Philipsson ansåg frågan vara af omätlig vigt, if djup betydelse för framtiden. Man hade sagt, ittt Göteborgs samhälle ej borde vidtaga någon åtd i saken förrän sattigvå adgan blifvit förindrad, men talaren hoppades att den tid skulle comma, då ingen menniska genom en fattigstadga lindrades att ned sina bopålar hvar som helst. det fria Sverge borde man väl allra minst återgå ill en sådan, redan utdömd åsigt. Staden — säser man — skulle genom att nu uppföra arbetarebostäder erkänna sig skyldig att äfven för tramiden bygga sådane; men redan för 20 år sedan de man här utfört något dylikt genom garanien för då uppförda arbetarebostäder. Kommuen, så väl som den enskilde, bör rädda sig från n öfverhängande fara. Koleran har här nu gått flera månader, och hvar? Jo, i de osunda bostäderna i stadens yttre delar, hvaremot i de relan befintliga arbetarebostäderna blott ett enda all inträffat. Då de usla bostäderna befunnos vara härdar för smittan, huru kan man då tveka att mderkasta sig en uppotl af högst 10,000 rår om året? — Den som anmärkt, att man lika gerna kan bestå ar! pe med kläder och föla som bostad, kör minr att den, som har en dålig boad, skadar både sig sjelf och andra, hvarför lagstiftningen ock befattat sig med huru en person bor, men ej med hvad han äter eller kläder sig ned Hvad de omtalade anspråken beträffar, så det ej arbetaren, utan de komiterade, som framällt dessa, och ej heller lär man behöfva befara utt stadens tjenstemän skola råka i så stort elänle, att de komma att begära bostäder. Man hade kallat de föreslagna bostäderna kaserner; men der r att de utgjordes af stora byggnader, kunde de I genom brandmurar och äfven på annat sätt inlelas i från hvarandra skilda Förslaget att kostnas tt lemna tomtplatser åt enskilda, som ville uppföra arbetarebostäder, vore ett med itvande till enskildas förmån, hvilket kommuner borde tillåta. Men uppförde den sjelf arbetarebostäder, skulle den snart sinna dessa vara välignelsebringande. Derför att man ej kan på en sång afhjelpa allt ondt, skall man väl icke göra intet alls. Man bör åtminstone göra något, göra hvad man kan. Hr J. Lindström menade att det ej vore råd igt att, som någon önskat, uppskjuta denna fråga, uvilken är så befogad att man måste lyssna der till. Man har sagt att den fattige arbetaren sjelf har vållat sitt elände, men söker man upphofvet till detta, skall man finna att det ofta är saknad af trefnad i hemmet, som drifver arbetaren ur detta och kanske till krogen. IIvad man beklagat — att nya arbetare infinna sig här och unlantränga de gamla — är icke just detta en vinst för samhället. Nya krafter behöfvas der. Det som passar för Mählhausen passar ej för oss — har hr Renström sagt, och han har beklagat att man ej kunde tillbakahålla de arbetare, som vårtiden hitkomma; men huru skulle arbetsgifvarne reda sig om icke arbetskrafter funnos att tillgå? — Man talar så mycket om ,.löst folk, men icke kunde man kalla de till största delen redliga och ordentliga arbetare, som hit inflytta, så? I de usla kyffen, som här gifvas dem till bostäder, kunna de jligen förfalla. Talaren kunde ej finna annat rd i det påståendet, att arbetarebostälers uppförande skulle leda till kommunism. Arbetaren har sjelf ej gjort anspråk derpå, och ännu mindre skulle tjenstemännen komma att göra det. Men det kan dock komma en dag då verkliga anspråk framställas, men på ett annat och mindre ehagligt sätt än det, hvarpå de komiterade nu ort det. Den enskilda företagsamheten har hr Renström velat bygga på, men månne hr R. sjelf skulle som affärsman vilja för arbetarebostäders uppförande tillsläppa sina kapitaler. — Af de många inflyttade arbetarne ha väl blott 1å kommit fattigvården till last, och deras arbete synes således vara behöfligt. — IIela denna sak är en molisk och sanitär fråga, som det är farligt att rdröja, och då ej enskilde vilja bygga, bör man med lugnt samvete kunna biträda till afhjelpandet af de olägenheter, som genom bristande böstäder uppstå. — Talaren skulle helst vilja understödja ett af lektor Blomstrand väckt förslag, i den syftning att arbetaren sjelf skulle kunna förvärfva eganderätten till sin bostad, hvilket för honom kunde blifva en kraftig sporre till sedlighet och flit. Tillstyrkte uppförande af arbetarebostäder på Landalaängen, men önskade att frågan om bebyggande af Redberget och Olskroken blefve uppskjuten intill dess man kunde få ett med lektor Blomstrands motion öfverensstämmande förslag. Ordfn, hr Wern, erkände det stora behofvet af bättre bostäder för arbetsklassen och insåg att någonting derför borde af samhället göras, men innan man deri så direkt ingriper, som här föreslagits, vore det nödigt att pröfva: huruvida åtgärden vore berättigad samt klok och ändamålsenlig. Tal:n trodde då, att Stadsf:e ej vore berättigade att ålägga en allmän beskattning för en förmån, som dock tillföll blott ett fåtal. Det vore ej här såsom i fråga om undervisning eller sundheten, att fördelarne deraf tillkomme alla. Åtgärden vore ej heller klok, enär den skulle skada den enskilta företagsamheten. Hvilken enskilt skulle väl vilja bygga, sedan man erfarit att Stadsfullmäktige anslagit en half million rdr till de byggnader, hvarom här vore fråga? — Men här har varit brist på tomter till bostäder och om denna brist undanröjdes, skulle den enskilta företagsamheten, som är fullt vaken, afhje.pa de olägenheter. hvarom fråga är. Talm önskade alltså att passande byggnadstomter skulle af staden skyndsamt anordnas, för att antingen mot en billig afgäld, eller för intet, upplåtas till personer, som ville uppföra ändamålsenliga bostäder af ifrågavarande beskaffenhet. — Att nu, sedan denna brist länge förlamat den enskilta verksamheten, vilja för kommunens räkning bygga, vore att gå in en motsatt ytterlighet, som talaren ej kunde gilla. Hr Hedlund medgaf att det är en undantagsrd, som kom:e föreslagit, men trodde att omdigheterna fordrade exceptionella mått och steg. Hufvudfrågan syntes derföre nu vara om leras uppfattning af det närvarande tillståndet är riktig eller ej, m. a. o. om arbetsklassens ställning verkligen är sådan som kom:e funnit. Man bör i detta fall taga sig tillvara för tvenne itterligheter i omdömet: den ena, att anse hvarje attigdom vara ett martyrskap, som lides oskylligt och hvarje usling en engel, men hvarje rik