Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 2

och att ingen dörr fanns, när allt kom omkring. Sedan jag kommit till denna slutsats, kom jag händelsevis att föra handen längs undre kanten af hyllan. Jag sade icke ens till mig sjelf: det kan finnas en rigel der, utan jag gjorde det liksom genom ett slags instinkt. Plötsligt halkade min finger in i en urhålkning och påträffade en metallhake. Jag drog mig tillbaka blossande och uppskakad, knappast i stånd att stå. Jag hade misstänkt tillvaron af en dörr, jag hade sökt efter den, och sedan jag nu funnit den, var jag förskräckt öfver min egen upptäckt. Hvilken svaghet! IIalft ond på mig sjelf och halft utmanande, drog jag hastigt tillbaka haken, stödde mitt knä mot böckerna och såg de fem lägre hyllorna på cn gång gifva vika för tryckningen, svänga sig tillbaka på dolda gångjern och uppenbara en trång, mörk gång, omkring två fot bred. I denna fördjupade jag mig utan en sekunds tvekan, stötte snart med foten emot första steget till en brant och smal trappa, uppför hvilken jag försigtigt banade mig väg. Jag räknade trappstegen, ett i sender, tills jag uppnådde det adertonde, då min utsträckta hand plötsligt påträffade en dörr. Det var alldeles mörkt, och endast en svag glimt nedifrån utvisade den väg jag kommit. Jag förde handen långsamt och försigtigt öfver dörren, tills jag påträffade en liten metallknapp, som tyst yred sig omkring. Jag tvekade. Mitt hjerta klappade våldsamt. Min panna badade i kallsvett. Jag frågade mig sjelt för första gången hvad jag skulle få se, då denna dörr öppnades? Hvilket rum, länge