Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1866, sida 2

sistnämnda borde anstå intill dess de två första vilkoren blifvit uppfyllda. Hoppet om en riklig arbetsförtjenst lockar till Göteborg årligen 1,700 ända till 2,000 personer, hvilka äro fullt öfvertyom att hvad de ej kunna erhålla genom sitt rbete. det skall fi vården och den enskilda enheten supple Men är väl den stora inflyttningen berättigad genom den stora arbetsförj Pet kan härtill bestämdt svaras nej! Jun hel hop menniskor komma härigenom fattigvården till last. Så länge 14 8 i fattigstadgan, som medgifver understöd åt den, som i 6 månader bott på en plats, är gällande, skall här ständigt tillströmma folk, som söker arbete, men tillika tager i beräkning d lar, nämnde paragraf tillförsakrar dem. IIvad som här ett år göres för Göteborgs arbetare, kommer följande året att delas andra, och så länge ett sådant förhållande kan fortfara, skall staden aldrig kunna skydda sig för den stora invandringen, helst många arbetare draga sig hit i brist på full vård i sin egen hemort. Den af komiterade for undersökning af förhållandet med pauperismen nu föreslagna en, att genom kommunens medverkan åstadkomma nya arbetarebostäder, vore en ny fördel för arbetsklassen, men hvilken likväl icke till skulle komma endast Göteborgs befolk godo. Om bättre arbetarebostäder nppföras i samma kyfivn, som nu beg i fva upptagi adra? Denna till dess Sundhetsnämnden eger en större makt att, der behöfves, inskri och intill dess sati dsförordningen bl dan. att Göteborg ej ehöfver bliiva en tillflyktsort för alla andra trakters fattiga. Hr 8. Renström kunde för sin del ej tro att man med arbetarebostäder kunde upphjelpa arbetaren. Ordentliga arbetare finna nog utväg att skafla sig en passande bostad. De som genom lättja och liderlighet sjunkit djupt skulle ej förbättras, om de bodde aldrig så väl. Många exempel finnas derpå, att ordentliga arbetare, just på grund af svårigheten att finna passande bostäder, genom sparsamhet vetat förskaffa sig egna sådane. Talaren hade i tidn rue läst om huru man i franska staden Muhl en låtit på kommunens bekostnad uppf arbetarebostäder och att detta försök lyckats förträffligt. Nämnde stad är dock en fabriksort, der arbetarne ha jemn sysselsättning hela året om, då deremot Göteborg är en sjöstad med en hop löst folk, som hitkommer vid artens början och går härifrån vid dess slut. Om kommunen i Muhlhausen byggt arbetarebostäder, finnes det derföre icke något skäl för Göteborg att göra det. Skulle nu staden gå i författning om att enligt kommitterades förslag bygga arbetarebostäder eller för sådant ändamål understödja bolag, så skulle dessa bostäder ändå alltid blifva otillräckliga, och staden finge en tillökning i sin folkmängd, som framdeles skulle komma sattigvården till last. Vore detta klokt eller rätt? Man skulle härigenom blott väcka nya anspråk, och en vacker dag skulle kanske stadens mindre jenstemän och äfven andra personer komma och begära att man skulle skaffa dem sunda bostäder. Rattast är att allsicke inlåta sig i dylika företag. utan öfverlemna saken åt den enskilda företagsamheten, hvilken skulle hämmas, om staden företoge sig dylika byggnader. Deremot kunde kommunen fritt upplåta byggnadstomter åt personer som vilja åtaga sig att uppföra arbetarebostäder. Om staden sjelf verkställde detta, skulle arbetaren shet, och de nya bostäderna skulle falla i sorg dast komma att gagna de liderliga och lättjefulla. De ordentliga få nog bostäder ändå. Staden har ej några penningar att nedlägga i sådane arbeten och kan troligen ej få låna utan att betala öfver 6 procent; den måste dessutom upptaga lån till andra förestående utgifter, och det vore således ej skäl att skuldsätta staden med en half million för ifrågavarande ändamål. Talaren afstyrkte derföre bifall till förslaget. Hr O. Ekman uppträdde till försvar för de kommitterades sörslag. Dessa hade resonerat så, att sundhetsnämnden ej kunde uträtta något, innan ya arbetarebostäder funnes, dit de personer, som lemnade de gamla, osunda, kunde inflytta. I en stad, som är stadd i stark utveckling, kan den ensilda företagsamheten ej räcka till; kommunen å skyldig att träda emellan, och detta är desto mer lyckobringande ju förr det sker. Fiera omändigheter bidraga till bristen på rum. Dit kan knas den stora inflyttningsfriheten och rättigheten att efter sex månaders vistande i en kommun anses som en dess medlem; näringsfriheten, som förmår personer, hvilka förut åtnöjde sig med ait arbeta och vistas hos andra, att söka en egen verksamhet och ett eget hem; samt de många allmänna arbeten, som sammanföra så många personer på en och annan plats. Gläder man sig öfver dessa framsteg, måste man äfven se konseqvenserna af dem. IIvad kommitterades kostnadsförslag beträffade, så hade de sökt göra detta så tillfredsställande som möjligt, och ehuru vid kalkylen öfver bostädernas afkastning beräknats mindre hyresbelopp än som betalas för sämre bostäder, så hade man ansett att inkomsterna ändå borde uppgå till mer än 6 procent di kapitalet, hvarvid dock i underhåliskostnad afgår vid pass 1 procent för stenhus och 2 för trähus. Är man i denna sak ej nad att, följande känslans röst, betänka den fattige arbetarens alla lidanden, så bör man dock betrakta saken ur kommunens synpunkt. Man känner att hvarje höst här infinner sig en farsot och finner lätt att denna alltid börjar i stadens periferi. Om vi utanför vår stad säge en fiende, som hotade oss med död och förstörelse, skulle vi utan tvifvel ej tveka att till vårt försvar votera huru stora anslag som helst, och förhållandet med desa farsoter vore något dermed jemförligt. För dem, som ej trodde att eländet är så stort som det påståtts, visste talaren att berätta, att det nyligen vid en af våra allmänna promenader fanns ett hus med ett rum, som blott var 212 aln. högt, men ändå beboddes af 11 personer. Sådane ställen blefve lätt en härd för pestsmitta. — Se vi saken äfven från dess sinansiella sida, finna vi det vara af vigt, att så få personer som möjligt kastas på fattigvården och att det bildas dugliga arbetare, som för köpmannen kunna blifva goda konsumenter. Man befriar i vår tid slafvar och ifrar för upplysningen; och nu kommer arbetaren och säger: ,.Jag är ock en menniska-. I hela den öfriga civiliserade verlden har man sökt hjelpa honom, vi böra ock göra det, och detta kanske genom fattigvård, sjukvård och goda arbetarebostäder. Man har här sett tillståndet förvärradt derigenom attstaden ej kunnat upplåta tomter åt dem, som velat bygga lämpliga arbetarebostäder. Låtom oss betänka hvad vår frid tillhörer. Om vi afgöra denna sak i dag, bespara vi oss detta bekymmer för en kommande tid. Ut