Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 1

deles tydligt, att i underhandlingarne mellan Sachsen och Preussen göra sig mycket olika strömningar gällande, och det är kanske icke ogrundadt, när orsaken härtill sökes deri, att sachsiska frågan möjligen mycket snart skall kunna uppträda i förbindelse med polska frågan, hvilket med andra ord vill säga, att Preussen, naturligtvis icke utan att vara förvissadt om Frankrikes fullständiga samtycke, tänker behålla Sachsen för sig sjelft, och att ett polskt konungarike till förmån för den sachsiska dynastien återupprättas. — Augsburger allg. Zeitung bifogar till denna uppgift ett frågetecken; också öfverensstämma icke underrättelserna från Berlin med densamma. Omedelbart före och efter kriget rådde visserligen i Petersburg en föga vänlig sinnesstämning mot Preussen; men sedan den tiden synes den hafva undergått en förändring till det bättre. Såsom grund härför anföres, att Preussen vid fredsunderhandlingarne med Wirtemberg och Hessen-Darmstadt på mest förekommande sätt uppfyllde Rysslands önskningar; att general Manteuffel sändes till Petersburg för att förmå Ryssland till en ny allians med Preussen; att förvecklingarne i Orienten nödga Ryssland att stå på god fot med Berliner-kabinettet, samt att Österrike, genom att utnämna den polske grefven Golnchoushi till ståthållare i Galizien, väckt Rysslands harm. Dock är det långt ifrån, att det förra intima förhållandet mellan Preussen och Ryssland blifvit återstäldt. Rörande Nordslesvig innehåller den ministeriella Berlinertidningen Zeidlersche Correspondenz en anmärkningsvärd artikel, hvari man läser: ,, Någon diplomatisk grundval för denna saks behandling är ännu icke vunnen, hvadan de agitationer, till hvilka fredstraktatens 5:te artikel gifvit anledning, och tillika de frågor, hvilka främmande regeringar möjligen kunna finna sig uppmanade att göra, ännu sväfva fullständigt i luften. Det följer af sig sjelft, att nordslesvigska frågan framför allt måste diskuteras mellan de närmast intresserade regeringarne, innan något steg kan tagas till dess praktiska afgörande eller någon utländsk magt kan komma till att sysselsätta sig med densamma. De närmast intresserade staterna äro Preussen och Danmark. Konungen af Preussen har förpligtat sig att gifva befolkningarne i norra delen af hertigdömet Slesvig tillfälle att uttala sina önskningar beträffande deras framtida politiska ställning. Antager man nu, att dessa befolkningar verkligen yttra den önskan att icke blifva preussiska undersåter, så måste det beredas dem ett skydd, hvarunder de kunna träda, sedan de öfvergifvit Preussens protektion. De skulle ju i denna händelse icke bilda ett sjelfständigt samfund, utan afträdas till Danmark. Det är derför klart, att innan Nordslesvigs befolkningar få tillfälle att gitva sina önskningar tillkänna, bör preussiska regeringen hafva kommit på detrena med den danska om 1) huruvida den sednare är villig att emottaga de befolkningar, som rösta för skiljsmessa från Preussen: 2) hvilka vilkor eventuelt skola uppställas härför från den ena eller andra sidan: 3) hvilken ställning de öfverträdande befolkningarne skola intaga till den danska monarkien. Den sist anförda frågan är icke utan betydelse, utan tvertom berör Preussens intressen i högsta grad. Danmark har för närvarande två beståndsdelar: Jutland och öarne. Skulle nu — allt under förutsättning, att en del af Slesvig afskiljes — denna del blifva rent af införlifvad med Jutland? Skulle den, så obetydlig än dess omfång blefve, behålla benämmingen Slesvig eller Nordslesvig? Skulle samtidigt dermed en förändring ega rum i danska statens författning, som först nyligen blifvit färdig? Åro vi riktigt underrättade, har mellan preussiska och danska regeringarne ännu intet föregått, som i aflägsnaste mån kunde likna ett meningsutbyte om dessa frågor. Om Preussen för ögonblicket må anse tidpunkten inne att börja de ifrågavarande underhandlingarne, måste öfverlemnas åt regeringens visa omdömen. Under alla omständigheter må man vara öfvertygad, att Preussen icke ämnar gifva bestämmelserna i Pragerfreden någon små