Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 1

— Hugh — ville se hur jag skulle taga mig ut i dem. De äro just hemkomna. — Diamanterna? upprepade hon tvitlande. --Hvad är det för prat — dumheter! Hvad äro de gjorda af? Glas eller hvad? — Min fru, sade Hugh, höjande på axlarne — tror ni jag skulle tillåta min hustru bära falska juveler? Min tant ryckte diademet från mitt hufvud och undersökte det noga. — Om stenarne äro äkta, IIugh Farquhar, sade hon, — är det så mycket större skam för er. Ingen man i er ställning kan ha råd att köpa sådana diamanter. De skulle vara värda åtta eller tio tusen pund. — De äro värderade till tolf, svarade han lugnt. — Men han har icke köpt dem, inföll jag. — De äro gamla familjejuveler, omsatta. De tillhörde hans mor och hans farmor, och några af dem äro ännu äldre. — Hm! Och tänker du bli en sådan narr, att du vill bära dem, Bab? — Jag kan icke inse det narraktiga deri, tant. — Prat! ett barn sådant som du — ung nog att gå i skola ännu — folk skulle skratta åt dig. — Om de det göra, skola de sjeliva blifva narraktiga. Som hustru till en gamle man och dotter till en — — Bab, disputera inte med meg! Jag kan inte uthärda det. Jag tycker, att en af er kunde ha bedt mig sitta ner hela denna tid, i anseende till att det är första gången jag helsar på er. — Förlåt mig, mrs Sandyshaft, sade