Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1866, sida 1

dagsljuset och tända två osantliga kandelabrar och en väldig lampa, så att det liha rummet tycktes stå i lågor. Sedan, då mina ögon hunnit vänja sig vid det starka skenet, såg jag att dessa ljus voro ordnade kring ett slags fantastiskt altare, draperadt med en rik österländsk shawl af karmosinrödt siden och guld, uppbärande ett sammetshyende, på hvilket låg ett strålande diadem, halsband och armband af diamanter. Jag rusade fram och fattade armbandet, med ett utrop af glädje. — O, Hugh, hur förtjusande! Hvilket utmärkt. porträtt! En sådan skatt! — Det gläder mig att du tycker om porträttet, Barbara mia. — Det hänrycker mig! Du har aldrig gifvit mig någonting, som skänkt mig hälften så mycken glädje. Raå, det var roligt. Och ställningen? — Den är dig fullkomligt lik. — Du får icke smickra mig för mycket. — Jag kan se, att munnen just är tärdig att säga Barbarina?! Och ögonen sedan, blickande så der till hälften skäntande, till hälften allvarligt — Skulle det behaga ers majestät att vända sina egna ögon åt detta håll och säga mig hvad ni tycker om det öfriga? — Jag tycker det är utomordentligt vackert — mycket för vackert för mig Jag kommer att känna mig som kung Cophetuas brud eller Grisilda med kronan på sitt hufvud, då jag bär diademet — Bry dig icke om hur det komme: att kännas; jag vill se hur du kommer at se ut. Kom, låt mig kröna dig. — Hvad, i denna simpla ylleklädning —