Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1866, sida 2

bevisad, gaf jag efter och sade ingenting mera derom. — Du håller ändå af din lilla Barb rina, fastän du anser henne för en gås, gör du icke det, Hugh? sade jag efter en stund. — Häller af dig, min älskling! Jag lefver endast tör att göra det. — Jag tror dig. Han knäböjde vid min stol, och jag tog hans hufvud i mina båda händer och kysste honom på pannan. — Får jag nu gå och skjuta några fasaner? frågade han med skämtsam ödmjukhet. — Ja, men kan jag lita på, att ni kommer och hemtar mig klockan fem, sir? — Din tjenare hör; och att höra är att lyda. Jag såg honom gå ut med sin bössa och sina hundar, rask och athletisk som en Jägare på prairierna. Då han gick ötver gården, vände han sig om och viftade med hatten åt mig. Denna ätbörd 1 det loende, hvaraf den åtföljdes, föresväfvade mig helu dagen och gjorde mig lycklig. Jag visste, att han älskade mig, visste, att jag älskade honom och hyste fullkomligt förtroende till honom. XI Karrocer. Vårt lif på Broomhill. IIughs profetia hade endast varit alltför sann. ankomst till Broombill var icke förr känd i grefskapet, än vi öfversväåmmades af visiter. De kommo dag efter dag, och vecka efter vecka, tills jag började tro, att vi aldrig äter skulle komma i ro. IIXarje afton satte jag nya namn