Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1866, sida 1

— Men ni tyckte om honom — ni bjöd honom till er — ni besökte honom! — Han roade mig, sade min tante vresigt. — Och då han var sjuk, skötte ni honom. — Jag skulle gjort detsamma för hvilken annan som helst. — Men icke på samma sätt. Nej, kära tante, Hugh är min man, och jag älskar honom — jag vördar honom — jag ärar honom. Jag vet hur redlig och sann han är. Jag vet hur öfverlägsen han är mig i vetande, och hvilka djupa poetiska källor ligga dolda under den sorglösa ytan af hans dagliga lif. Jag har läst hans ädla natur, fastän ni icke kan läsa den, och jag vet hur den varit förbittrad af enslighet och brist på sympati. Var rättvis mot honom, jag bönfaller er derom, och om ni icke längre känner den vänskap för honom, ni en gång kände, så högakta åtminstone, för min skull, det goda och stora som finnes hos honom! Min tante höjde på axlarna och såg ut som hon beklagade mig för min bedårelse. — Han måste göra någonting stort, innan jag erkänner hans storhet, sade hon, — och hvad högaktning angår — — Och hvad högaktning angår, — inföll jag hastigt, — vet jag icke, att min man någonsin förverkat sina rättmätiga anspråk derpå af alla som känna honom. Ni tyckes glömma, tante, att han är, både till börd och förmögenhet, en gentleman. — Åh, jag glömmer ingenting — icke ens hans förmögenhet, som han förslösar utomlands likt en narr.