Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1866, sida 2

Så försigtigt som möjligt drog jag bort min hand utan att väcka henne, smög mig till dörren, trefvade mig fram längs korridoren och sprang ned i mörkret. Jag fann honom stående vid den öppna dörren, skrifvande några ord med blyertspenna på ett blad, rifvet ur hans plånbok, under det pigan stod bredvid honom med en lykta. Då han fick se mig, kramade han op papperet i sin hand och kastade bort d — Jag höll på att säga dig god natt, car issima, sade han på italienska, men Skrifna farväl äro icke mycket värda. Jag glad att du kommit, ehuru jag icke Fle skicka efter dig. — Grymme! Du vill då gå? — Jag måste. Tyst! försök icke öfvertala mig. Det är bäst så, och likväl — och likväl är jag svag nog att gifva vika, om du ser på mig med dessa bönfallande ögon. Nej — nej — jag måste gå, för din skull mera än min. 0 Barbara, Barbara, hvartöre förde du mig tillbaka till England? — Hvad kan du mena? utropade jag. För Guds skull, stanna hos mig. Du mår icke bra, Hugh! — Och icke heller illa, min älskling. Bah! det är svårt att kyssas och rida bort, som en riddare i en roman — men regnet lår in på dig, och om jag stänger denna dörr, skall jag icke hafva mod att äter öppna den. Farväl, min hustru, min egen — natten skall blifva lång utan dig. Så, slutande mig hårdt i sina armar, kysste han mig två eller tre gånger, sprang upp i sadeln och var borta. Allt derute var mörkt. Jag kunde ingenting se — ingenting annat än stall