Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 1

ykyrkans stridsmän skulle sammandragas Utan tvifvel kommer hela denna plan att uppgå i rök, bland andra skäl äfven af det, att den påfliga kassan torde vara allt för klen för de stora kostnader, som här äro i fråga. FRANKRIKE. Om Rysslands utrikesminister, furst Gortschakow, verkligen i början af innevarande månad skulle komma till Biarritz, och om — som man förmodat — hans ärende skulle vara att framställa förslag om ,,den orientaliska arfsangelägenheten, så är det knappast troligt, att hans mission skall lyckas, ty kejsaren lärer vara fast besluten att förebygga hvarje allvarsam förveckling i Orienten. Prins Napoleon har återvändt från Schweiz, men reste icke till Paris, utan gjorde en utflygt till Havre. Den aflidne grefve Baciocchi kommer icke att få någon efterträdare som intendent öfver den kejserliga teatern. Camille Doucet kommer att förrätta största delen af de åligganden, som förut tillkommit intendenten, och hans titel blir: generaldirektör för teaterförvaltningen. RYSSLAND. Enligt officiella meddelanden voro 717 politiska förbrytare omedelbart delaktiga uti uppresningen i Siberien, af hvilka 715 blifvit dödade eller tillfångatagna. Förlusten på ryska truppernas sida uppgifves till endast 6 döda (hvaraf 1 officer) och 4 sårade. Den tillsatta undersökningskomsionen har redan trädt i verksamhet under general Oldenburgs ordförandeskap. Den cause cålebre, att ett geheimeråd och ett statsråd — som vi förut omnämnt — blifvit anklagade för underslef, väcker i Petersburg mycken uppmärksamhet. Detta förefaller oss likväl underligt nog, enär sådane underslef— äfven bland Rysslands högre embetsmän — ju höra till ordningen för dagen, ehuru måhända dessa brott sällan åtalas. TURKIET. Intressenas politik, hvilken vill blanda sig i allt, som icke angår den, synes på nytt söka göra sig gällande i afseende på Orienten, för åstadkommande af en ny delning af Turkiet. Visserligen vill icke Frankrike, såsom år 1840 under Thiers, lösa frågan på egen hand, enär detta försök — som bekant är — slutade med Juliregeringens isolering och nederlag. Emellertid är den orientaliska frågan nu ett stående thema i de franska tidningarne, och man kan ganska lätt läsa mellan raderna i dem att, med det minsta tillmöteskommande af de öfriga stormakterna, den franska pressen icke skulle vara emot att gå i elden för den sjuke mannens jordfästning. Så skrifver , France: Allt beror på att stormakterna i denna fråga komma till enighet med hvarandralFöregående tiders erfarenhet har likväl lärt fransmännen att härvidlag uppträda med försigtighet. Den franska grundsatsen, att i Örienten väl icke allt skall ske genom Frankrike, men också att ingenting der får ske utan Frankrikek, är ett tveeggadt svärd, som behöfver föras af en mycket erfaren och försigtig man. Det har emellertid alltid stått Frankrike dyrt då det velat spela första rollen i deorientaliska angelägenheterna; så var det i Ludvig XIV:s, i Napoleon I:s och i Ludvig Filips tid. Franska nationens verkliga intressen torde icke heller vara att göra Medelhafvet till Frankrikes uteslutande tillhörighet, utan att rätten och rättvisan måtte få råda äfven här. Noninterventionspolitiken torde vara lika tillämplig på Turkiet som på något annat land. Först om stormakternas neutrala hålning icke förmår afhjelpa kandioternas berättigade klagomål, torde andra åtgärder blifva nödvändiga. Särdeles stor lockelse kunna icke heller stormakterna hafva för ökandet af det grekiska väldet, ty man måste medgifva att ny-grekerna äro de sämsta administratorer man kan tänka sig, och det är derföre att frukta det en tillvext i det närvarande grekiska området endast skulle åstadkomma ytterligare anarki. Medgifvas måste, att Turkiet är ett ondt, men vi frukta att Idet för Levanten skall ännu länge blifva ett — nödvändigt ondt