Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1866, sida 1

flöt under oafbruten tystnad, och det moln, som hvilat öfver Hugh de sista veckorna, lägrade sig tyngre än någonsin på hans panna, lägrade sig som mörkret örver jorden, som den tunga bördan på mitt eget hjerta. Ack! kära GOOdy, det finnes aningar, låt dem, som vilja, förneka det! Jag skall vara långt borta i morgon — lång borta! VIL Kapitrer. De gamla förtroliga ansigtena. Klockan var mellan tre och fyra, och vi hade rest nära fem timmar, deretter lemnade vi vår nedstänkta vagn vid värdshuset och gingo upp för backen tillsammans. Det hade regnat större delen af dagen, men molnen skingrade sig nu, och det röda solskenet glittrade på häckarnes våta löf och i regnpölarna. På vägen mötte vi en dräng, som körde en kärra, med namnet Ann Sandyshaft måladt på sidan. — God afton, vän! sade Hugh. Är din fru bättre i dag? Mannen lyfte på mössan och stirrade på oss. Hugh upprepade frågan. i Åh, nej, svarade han långsamt, hon sar dålig nog, master. Derborta kommer 3 Fråga honom! I I Med dessa ord och en skakning på hufvudet, fortsatte han sin väg. I samma ögonblick syntes en ensam ryttare vid vägens krökning och skulle just rida förbi oss med en artig helsning, då Hugh gick fram och fattade hästen i tygeln. — Doktor Topham, sade han. Jag bop