Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1866, sida 2

sjelfva din lättja hjeltelik. Nej, nej, Hugh — tillstå, att det är roligare att drömma bort sin tid i bibliotheker och gallerier än att bidraga till någotdera, och att nöje är angenämare än arbete! Han skrattade och sprang upp. — Var rättvis, Barbara, sade han. Var rättvis, om icke annat. En sådan våghals, som jag varit i många år, förtjenar knappast att anklagas för lättja och drömmerier. Jag är en epikurt, om du vill, men ingen sybarit. — Var bådadera, utropade jag hastigt, var en lätting, en drömmare — hvad du behagar, men res aldrig, aldrig åter bort till ödemarker och faror! Du talade en gång med mig om nöjet af faror. O, jag har aldrig glömt dessa ord! — Dåraktiga lilla hustru! Glöm det, älskade, med ens och för alltid! Hädanefter skall jag endast resa dit jag kan taga dig med mig, och det är borgen nog för min egen säkerhet. Men dagen är långt framskriden, och jag har ännu någonting att visa dig i Albano. Derefter gingo vi åter ned till staden, passerande vårt hotell på vägen, och stannade framför de tunga dubbeldörrarne till ett hus, som tycktes vara en vacker privat boning. Här ringde Hugh, och en mycket gammal gumma släppte in oss. En stenlagd körväg genomskar bottenvåningen och ledde ut till en öppen plan bakom huset. Derbortom lågo vidsträckta anläggningar med slingrande gångar. -— Detta är Villa Castellani, sade Hugh, med en nick till portvakterskan. Vi vilja först gå igenom trädgårdarne och sedan bese huset. Det är ett besynnerligt, öde ställe, men det har någonting romantiskt