Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 september 1866, sida 2

— Från den remnan föll en klippa hvilken anställde stor förödelse i denn: trakt. Det hände lyckligtvis mot midda gen, på årsdagen af någon landtlig fest då allt folket hade gått ned till dalen Hvad måste de icke hafva känt, arma va relser, då de vid solnedgången komme tillbaka och funno sina hem förhärjade — O, Hugh! när hände detta? — Länge, länge sedan — tjugo år elle: mera. Gräset har vuxit, och buskarne skjutit upp sedan dess och gjort förödelsen vacker. Men det var icke så, då jag första gången såg det. Dessa gröna tuf vor voro då endast stenar, och hela marken var öfverströdd af skrofliga fragmenter. Hör! hvad är det för ljud? Häpna, hålla vi andan och lyssna. Först komma några hesa, oharmoniska toner och sedan, liksom i luften öfver våra hufvuden, ackorder så silfverklara, att vi aldrig hört någonting dylikt. Hvad kan det vara? — Vi äro på förtrollad mark, hviskar Hugh, och detta är den musik Ferdinand följde till Prosperos ö. — Säg snarare, att här finnas Eolsharpor dolda någonstädes i klipporna, invänder jag. Låtom oss söka efter dem! — Sök efter dem sjelf, prosaiska varelse — jag skall söka Ariel. Men se der! en hastig krökning af vägen bringar oss ansigte mot ansigte med hemligheten, och vår fe-musik, så vild och ljuf, visar sig vara ett underbart echo, återkastadt från klippa till klippa. Hvad Ariel beträffar, är han blott en liten vaktpojke, som blåser i ett horn, sju fot långt, Il förlustelse för en enslig resande, som rider förbi på en mulåsna.