Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 1

—; ken bestrider och vill frånskilja allt öfvernaturligt från kristendomen samt bygga dess religiösa kraft uteslutande på de allmänt och rent menskliga humanitetsläror den innehäller. Såsom sådan anser Vögelin jemte alla andra anhängare af denna skola, — för att begagna oss af hans egen sammanträngda framställning af hufvuddragen hos densamma — att det är en afgjord sak, att inga under kunna finnas, att Kristus var en menniska, att Kristi verk, hans lefnad och hans död på oss icke utöfva något annat inflytande, än det, som utmärkta menniskor i allmänhet utöfva, samt slutligen att Kristus, säsom menniska, måste hafva talat som en menniska, och icke så, som en Gud skulle tala, hvilken antagit mensklig gestalt. — Den andra omständigheten, hvilken karakteriserar Vögelin i det utkomna arbetet, och hvilken öfversättaren i sitt företal företrädesvis framhållit, är den, att Vögelin, i motsats mot hvad oftast är fallet också hos prester, hvilka hysa de nyss uttalade teologiska åsigterna, byggt äfven sina prediskrningar till folket på denna grund och icke undvikit att äfven i dem göra gällande grundsatsen om kristendomens uteslutande menskliga karakter. Den fråga, de Vögelinska predikningarne innebära, är sålunda frågan om de nya teologiska åsigterna, icke mera såsom blotta teologiska åsigter, utan såsom folkreligion. Och predikningarnes delgifvande åt vår allmänhet gör frågan äfven till en fråga för oss. Vi stå här inför ett faktum af omätlig betydelse. En åsigt, diametralt stridande mot den uppfattning af kristendomen, som hittills varit den enda, hvilken fått gå och gälla inför allmänheten, uppträder och fordrar inträde inom samhället. Huru skall den emottagas? Hvad har den rättighet att fordra och hvad äro vi skyldige densamma? Man skall kanske högdraget rycka på axlarne och förmena: har då en hr Vögelin och en hans öfversättare en sådan betydelse, att man för deras skull skall behöfva göra sig omak med dylika frågor. Men här är icke fråga om hr Vögelin och hr Rönnbeck; här är icke fråga om Strauss och Renan eller om Ignell och Viktor Rydberg. Här är fråga om något vida mer än enskilda personer och deras meningar. Här är fråga om den djupt ingripande grundprincip, i hvars namn de alla uppträda och för hvilken de alla arbeta: fordran på förnuftighet och begriplighet i religionen. Här är fråga om en ny ide som klappar på och begär inträde, 1 den lefvande Gudens namn, i den Guds namn, som skall vara till för de lefvande och icke för de döde. Och en id, som träder fram med en sådan fordran, kan väl ha anspråk på, att man gör sig omaket att tänka öfver, hvad man är skyldig densamma och huru den bör emottagas, hvilket förakt man än må tro sig kunna hysa för dess förkämpar och förfäktare. Hvad har således den nya åsigt om kristendomen, hvilken nu äfven uppträder hos oss med anspråk på att få inträde inom sambället, rätt att fordra? Den har, likasom hvarje annan åsigt, rätt att icke blifva förkättrad, utan att blifva undersökt. Och den har, likasom hvarje annan åsigt, rätt att blifva undersökt fördomsfritt och fritt från all auktoritet. Ty om detta icke tillerkännes densamma, så kränkes den fria forskningens, tankefrihetens rätt. Att den är stridande mot de hittills gängse åsigterna, åtminstone såvidt de blifvit offentligen uttalade, får icke utgöra skäl till dess fördömande. Ty om en åsigt är mer eller mindre gängse, är af ingen betydelse för dess sanning. Att den är stridande mot våra symboliska böcker får icke heller tjena som stöd för dess förkastande. Ty de symboliska böckernas åsigter sjelfva behöfva, likaså väl som de hvilka stå i strid med dem, bevis för sin sanning. Att den ifrågavarande åsigten står i strid med en del läror i Nya Testamentet, får likaledes icke anföras emot densammas berättigande. Ty Nya Testamentets rätt att utgöra ,,en papperspäfver, under hvars utsagor menniskorna skola böja sin religiösa tro, är ett antagande, som först måste bevisas, det lika såväl som AAA or Celta Tiga åt AN a ae TATE A