Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 1

— Men hvad var det då, som plågade dig nyss? Han ryste, tvekade och suckade tungt. — Jag — jag vet knappast, sade han. Det var åsynen af den der qvinnans ansigte — en likhet, Barbara — en likhet, så besynnerlig och spöklik, att — lappri, barn, kan du icke förstå, att då en man har rest omkring verlden tolf eller fjorton år, kan han någon gång träffa på ett ansigte, som förskräcker honom —påminner honom kanske om något annat ansigte tusentals mil borta? Det har händt mig förut — femtio gånger förut. — Och var det allt? — Allt. Allt och nog. — Men du skrämde mig, och min arm skall vara svart och blå i morgon. — O, min Gud! Har jag gjort dig illa? Skrattande, vek jag upp klädningsärmen och visade honom, vid lyktornas sken, de röda märkena på min arm. Han öfverhopade sig sjelf med förebråelser och mig med beklagelser, till dess jag, tillfredsställd af öfverdriften i hans ånger, tystade och förlät honom. — Men, började jag, du har ännu icke sagt mig hvems ansigte — Han afbröt mig med en åtbörd. — Min älskling, sade han allvarligt, spara mig denna fråga. Med tiden, då du lärt känna mig bättre, skall jag berätta dig från början till slut min lefnadshistoria — alla dess därskaper, alla dess svagheter, alla dess felsteg. Men detta är icke tiden eller stället, Barbara. Vänta — vänta och förtrösta, och fråga intet mera till dess. Vill du lofva detta? Jag lofvade det villigt nog, och dermed var det slut.