Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1866, sida 1

Följande förmiddag vigdes vi — mycket tidigt och mycket tyst, i det lilla kapellet Marboeuf på Rue du Chaillot. Vi hade hvarken brudtärnor, eller vagnar, eller bröllopsgäster. Vi gingo bort till kapellet före frukost, min far, mrs Churchill och jag, och fumo der Hugh väntande på oss. Jag kan se stället ännu, morgonsolen, som kastade sina sneda strålar genom de öfre fönstren, de omvända dynorna i bänkarne och den gamla klockarehustrun, som dammade af kuddarne, hvarpå vi skulle knäfalla. Jag kommer äfven ihåg huru mina ögon, midt under akten, kommo att fästa sig på en liten tafla bredvid altaret, hvarest stod antecknad den tidiga döden af en vis Eleanor Rothsay, ett år och tre dagar eftter hennes giftermål, och huru jag, med en besynnerlig bifvan, undrade om hon varit nöjd att dö, om hennes man snart glömde henne, och om han älskade en annan, då hon var borta? Då ceremonien var slutad, och de stora öckerna blifvit underskrifna i sakristian, gingo vi åter hem till fots och frukosterade tillsammans, som vanligt. Hvad mig beräffar, sväfvade mina tankar ännu kring den stackars Eleanor och hennes korta ycka, och jag glömde det icke riktigt förrän jag, efter att hafva sagt dem alla farväl, efann mig ensam med min man, ilande, ilande bort, med Paris redan långt bakom oss, mot Italien — det ,,azurblå Italien, min gamla längtan. — Min hustru! mumlade Hugh, i det nan slöt mig tätare och tätare till sitt hjerta. Min — min egen — min älskade! att aldrig, aldrig mera, dag eller natt, vara skiljd från mig! (Forts.) Slut på första delen.