Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1866, sida 2

ned framför mig och betäckte mina händer med kyssar. — Min älskling! min älskling! utropade han, älskar du mig verkligen? — Jag har älskat dig, hviskade jag. ända sedan jag var ett litet barn. Kommer du ihåg vårt sista möte i skogen? — Jag mins det, sade han mildt. — Jag har bevarat ringen allt sedan dess. Den var var för stor för mig då — den är det ännu. Kommer du ihåg det? — Ja, upprepade han med samma låga röst, jag kommer ihåg det. Vi voro tysta ett ögonblick. — Huru mycket har ej händt sedan dess? sade jag. Jag trodde aldrig att jag skulle återse dig. — Och nu älskar du mig verkligen? Du är säker — säker att du älskar mig, Barbara? — Fullkomligt säker, svarade jag, lägsande min hand sakta på hans panna. ullkomligt säker, Hugh — och mycket ycklig. Han ryste och dolde ansigtet i mitt nä. — Lycklig! upprepade han. Lycklig! — 0, min Gud! — Hvad menar du? stammade jag. Är lu icke lycklig? — Jag — jag lycklig? utropade han loft. Jag är gränslöst olycklig — jag haar mig sjelf! O, Barbara, säg mig, att lu icke mer älskar mig och låt mig gå! — Det är andra gången du bedt mig kicka bort dig! sade jag, häftigt uppskaad. Andra gången under några få ögonlick! Hvad menar du? Du eger frihet att å— du egde frihet att aldrig hafva komnit! Hvarsöre han ej min kärlek göra dig