Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 1

hvarest vid glasens klang äfventyren berättades, och utbyttes historier med glada bröder. Veckoförtjensten stannade der, och sällan såg man gifta gesäller; att hafva familj var endast möjligt i samma mohn man var i stånd att få burskap som miistare. Så äro icke förhållandena numera, hvarken i Sverge eller här, ty fabriker i stor skala, och isynnerhet maskinernas införande för 1,000-tals arbeten, sprängde hela ställningen. Handelsfriheten förstörde resten. På ny grundval har man således måst arbeta, för att få till stånd en sammanhållning, hvilken måste finnas. Jag menar arbetareföreningarne, hvilka här i England hafva isynnerhet stor betydelse i 2:ne afseenden. Det ena, att sammanhålla mot förtryck, och det andra, att genom samfälld verksamhet höja och bilda. På hvad sätt och till hvad grad detta lyckats, skall jag söka visa. Under den tid skråandan och protektionismen herrskade, lefde mästaren ett patriarkaliskt lif, sörjde för sina arbetares lekamliga behof, men brydde sig förresten ej om hans förkofran i intellektuelt hänseende. Kunde arbetarens konstfärdighet uppdrifvas, var detta hans enda och stora fördel. Så småningom uppfunnos maskiner, som dels underlättade och dels utförde en mängd arbeten; att sköta dessa maskiner fordrades mången gång ej konstfärdighet eller mekanisk underbyggnad, utan viljelös stod arbetaren, som en annan maskin, endast matande denne medtäflare. Efterhand och i den mohn maskinerna ökades, uppstodo fabriker, som i tusental utförde hvad handarbetet kunde göra. En klass af arbetare uppstod, som kallades fabriksarbetare. Till dylika behöfde man numera, såsom sagdt, ej konstfärdiga män, utan kunde dertill begagna den vanlige arbetaren. Fabriksherren hade stor tillgång på sådane, så att han kunde despotiskt bestämma öfver aflöning och arbetstid, emedan arbetarne voro helt och hället beroende af honom. De hade ju ej lärt något handtverk, hvad de kunde var att mekaniskt sköta en eller en del af de maskiner, som användes att förfärdiga en bit af det arbete som skulle göras. Handfärdighet fordrades dock. För att uppöfva densamma, började man att använda barn. Då man såg, att dessa med samma nytta kunde användas, fylldes fabrikerna med dylika, hindrande dem att erhålla den ringaste grad af bildning, ej ens den, hvilken hemmet kan gifva, ty både dag och natt utsögs kraften hos denna arma, späda klass. Under uppväxten hämmad i all utbildning, skulle ju en dylik befolkning förslappas och förfias. Undantag funnos och finnas naturligtvis, der fabriksherren på ett högst förtjenstfullt sätt sörjer för sina arbetare, men jag talar i allmänhet. Konkurrensen med utlandet och äfven inom landet steg. Priserna å fabrikaterna måste nedsättas. Sin förtjenst, mången gång oskälig, ville herren ej afstå, utan sökte derföre sin ersättning, dels genom att öka arbetstiden, dels genom att minska arbetslönen. Den fattige arbetaren var ju beroende, han måste nöja sig med behandlingen. Detta pågick länge, till dess regeringen trädde emellan och dels förbjöd användande af minderåriga för nattarbeten, dels uppgjorde bestämda arbetstider, m. fl. regleringar. Emellertid hade en klass, ja en stor klass uppstått, alldeles beroende och alldeles obildad. Som arbetarne ej num. ra försörjdes af eller bodde hos arbetsgifvaren, skaffade han sig eget hem och familj. Denna klass af befolkning är grunden och hufvudbeståndsdelen af det i alla länder så med rätta fruktade proletariatet. Vid minsta vexling af konjunkturen, och då fabriksherren ej kan på lönande sätt fortsätta sitt arbete, afskedar han sitt folk, hvilket endast arbetar för dagslön, och kommunen har nästan hela sällskapet på halsen, ty sällan eller aldrig samlar en dylik arbetare något, emedan dagslönen går ur hand i mun, eller på krogen; denne obildade man har ju ingen inre drift att söka något bättre eller mera förädlande; han kan ju aldrig blifva mera än en maskindel. Han kan Ju intet