Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1866, sida 1

och sade ingenting mera. Just i detta ögonblick gick ridån åter ned, och han begagnade sig af tillfället att lemna oss. Då han tog afsked, såg jag att han var mycket blek och förvirrad, men ingen annan märkte det. Mrs Churchill räckte honom handen. — I morgon klockan sju, mr Farquhar, sade hon, kunna vi då vänta nöjet at ert sällskap? — 1 morgon klockan sju, min fru, skall nöjet blifva mitt. Sägande detta, höjde han sig öfver hennes hand, som om det varit en kejsarinnas, och vidrörde den med sina läppar. För Hilda bugade han sig också, men mera fremmande, och från mig skiljdes han tyst, med en varm handtryckning. — Min kära Barbara, suckade mrs Cnurchill, då dörren stängdes efter honom, det ir den mest artige, mest aristokratiske, mest belefvade man jag träffat på många år. Jag är icke fallen för att blifva hastigt intagen — långt derifrån! — men jag försäkrar, att jag är verkligen förtjust i mr Farquhar. — Mais oni, uppropade grefven. Cost un Monsieur tres comme il faut. — Fullkomligt den förnäma sällskapstonen! sade mrs Churchill. — Iout-å-fult, svarade grefven uttrgcksfullt. — Och synbarligen en persom med uppfostran och omdöme. Men, min älskling Hilda, du säger ingenting? — Emedan jag ingenting har att säga, svarade min syster med ett föraktligt leende. Er rara avis synes mig vara ett mycket vanligt tvåfotadt djur. Mrs Churchill rodnade. Hon lutade sig