Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1866, sida 2

satte fötter under kabalen. Ett godt hand-ag erhöll Aftonbladet, berättar man, af Stockholms handtverksförening, som, sedan Aftonbladet började förorda spegeltabrikör Svanbergs kandidatur, omfattade tidningens öfriga kandidater. Ridderskapet och adeln har ej anledning att beklaga sig öfver valet; icke mindre än sex af våra tretton äro adelsmän, nemligen Adlersparre, Hierta, Fock, Gripenstedt, Stråle och Liljencrantz, så att adeln ej kan klaga öfver att ha blifvit utesluten från deltagandet i lagstiftarekallet, en fruktan, som flera gånger uttalades under debatterna på riddarhuset i representationsfrågan, men som nu visat sig vara alldeles obefogad. Det förberedande valmötet på börsen förtjenade sitt eget kapitel, men det är nu så länge sedan saken var före, att jag afstår. Jag ber blott att få konstatera, att i salens tak hängde fortfarande den högst primitiva apparaten för belysningen: några träkors dinglande på segelgarn, med ljus satta i borrade hål — gentilt skall det se ut på vår börs, så vill hr Schartau ha det! — Bland de roligaste episoderna vid detta möte var den då den politiske bokbindaren Frykblad uppträdde och talade så mystiskt om riksarkivarien Nordströms gloria; ett skratt och ett stoj, så ohejdadt att man knappt kan få höra något dylikt, fick hr Frykblad till svar i stället för bifall, och hade herr Nordström varit närvarande, är det mycket troligt att han i uppbrusningen begärt ordet och lexat upp hr bokbindaren, så goda vänner de begge herrarne än äro. Emellertid var det synd om hr Frykblad, som blef behandlad på sådant sätt blott för det att han framställde en kandidat, och aldrig lär han väl mera åtaga sig ett uppdrag i samma väg af corpus-egaren i Allehanda. Hr Frykblad är för öfrigt en respektabel person, mycket lifvad för möten; det enda man kan anmärka mot honom är, att han har så ytterligt svårt att hålla munnen på sig. Sundhetsnämnden har stängt tre af sundhetsbyråerna, emedan kolerafallen skola vara så få, och så skulle nämnden ej ha råd att kasta bort mera penningar för kolerans skull. De sjuke skola numera vända sig till fattigläkarne i församlingarna. Detta nämndens beslut var väl för raskt fattadt ändå. Oron bland befolkningen och kanske också disponibiliteten för sjukdomen har härigenom ökats, och fattigläkarne vill den af åtskilliga skäl ogerna anlita. Vissheten att när som helst kunna, utan att falla besvärlig, utan att få se sura miner, erhålla läkarehjelp och medikamenter, verkade mycket lugnande på fattigt folk. Råd har nämnden nog att hålla en byrå i hvarje församling öppen; det är ju blott fråga om ett förskott för kostnaderna — lite hvar få vi ju kontribuera dertill, när debetsedlarnes tid kommer. ÅÄÅtgärden har också på otaliga håll väckt ond blod. Den nye kongl. teaterchesen har tagit sig det orådet före att höja biljettpriserna å de mest omtyckta platserna, såväl på Stora som på Dramatiska teatern, så att parkettplatserna nu kosta 3 rdr på den förra och 2 rdr 50 öre på den sednare. I somras då teatrarne spelade voro dessa pris gällande, men detta hade sin förklaring deri, att personalen, som då skulle haft ferier, måste honoreras för extra-tjenstgöringen. Men detta skäl förefinnes ej numera och publiken är otålig att få höra hr Edholms förklaring öfver anledningen till denna prisstegring. Följderna af den ha redan börjat visa sig, ithy att publiken afhåller sig från att besöka dessa fördyrade platser, och nog måtte hr Edholm ha blifvit bra flat då han vid representationen af Othello här om aftonen fick se att den så gouterade arkettplatsen var högst glest besatt. Om hr Edholm hade mottagit sitt rike med förstörda finanser, liksom Carl XI t. ex., så kunde åtgärden förklaras helt lätt, men med briljanta teateraffärer är den förvånande, och det torde vara så godt att han genast företager. han också, sin reduktion, nemligen af biljettpriserna. De kongl. teatrarne följa ännu så länge den gamla repertojren, och i dramatisk väg har den blott att bjuda på det förut omtalade stycket .(iringoire samt en ny fransk komedi i 3 akter, , Tant Honorine, ett omqväde af den gamla visan om hjerta och penningar. På lyriska scenen kommer att med det första gilvas open Barbe bleue. — Kongl. tenteråirektionen har handlat vackert genom att vid sin scen gifva en anställning åt den gamle skådespelaren Happe. Han lär ej vara fast engagerad, men han beredes en inkomst genom att användas i — småroller. Teatern har ej velat lemna sin fordne elev alldeles på bar baske vid framskridna år,