Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1866, sida 2

besynnerligt att tänka hur mycken kärlek och hur mycket hat, hvilken ungdom, hvilken ålderdom, hvilka ifriga lustsökande och hvilka uttröttade, utslitna hjertan dessa lyktor upplyste i den ljusya sommarnattens unkel. Ännu besynnerligarg, att detta skulle vara Paris, och att hundradetals mil härifrån, bland de granbevuxna kullarne, som Imtade sig öfver Mains vatten, goda hjertan och älskands läppar kanske i detta samma ögonblick voro sysselsatta med mig. Klockan tolf var scenen ännu densamma, trött och sorgsen, stängde jag då fönstret och gick till sängs, Jag föll genast i sömn och hade sofvit en lång stund, då jag väcktes af en hand på min axel och ett hastigt sken i vummet. — Barbara! sade en förtrolig röst. Kära Barbara! vi äro just nu hemkomna, och jag ville icke lägga mig, förrän jag sett — Hilda! utropade jag, glömmande hvar jag var och seende upp med oviss undran på den strålande varelsen vid min säng. Hvar har du varit? — Först på operan och sedan på en emottagning hos ppeussiske ambassadören. Har inte Bruse sagt dig det? — På operan! upprepade jag. Ah, det var sannt — nu kommer jag ihåg. Och orefven? — Grefve de Chaumont var med oss naturligtvis. Han går med oss öfverallt. afton gaf han mig detta armband — se, ir det icke vackert? — en orm i blå emalj, infattad med diamanter! Jag såg på armbandet och sedan på henne. Jag vet knappast hvilket som är