Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 3

decutan, 111111 ÅT 101NI GUuLLÖ G6419141489 AMA MSE Orm randen. Efter denna lilla förklaring angående landets styrelse torde jag också kanske böra lemna en liten teckning af sjelfva landet; men det är en ganska svår uppgift, ty här finnas trakter, som, i afseende på temperatur och de produkter, som der erhållas eller kunna erhållas, äro att jemföra med de flesta europeiska länder, ifrån och med södra Sverge till och med Italien; men här finnas ock andra delar af republiken, der det är ett fullt tropiskt klimat, och afståndet är mångenstädes obetydligt. Man skulle knappast kunna tro, att i detta land 12 svenska mils skilnad, som är emellan städerna Potchefstroom och Rustenburg, förändrar förhållandena så betydligt, som fallet verkligen är; men för att lemna exempel derpå, vill jag blott nämna, att såningstiderna för hvete, korn och hafre (råg begagnas icke här i landet) äro så olika, att här vid Potchefstroom sås hvete i Maj och Juni samt skördas i Oktober, men i Rustenburg skördas det deremot till och med två månader tidigare. I Rustenburgs distrikt är en bergssträckning kallad Mangaliesberg; på södra sidan af berget är ett tempereradt klimat, men på norra sidan är det tropiskt, så att der är alltid grönt, och kaffe, socker, ris, bomull, ananas, apelsin och citron m. m. trifvas der väl; här i Potchefstroom finnas visserligen några apelsinoch citronträd och man har äfven börjat med bomullsplantering, men det tyckes dock, att här äro för kalla vintrar för nämnda produkter. I Wakkerstrooms distrikt är under vintern ofta snö, emellanåt temligen djup, och 6 å 7 mil nordligare, in i Leydinburgs distrikt, är allt fullt tropiskt: der finnas krokodiler och sjökor, giraffer, apor, papegojor, och der tror jag kan kultiveras hvad man behagar. Jag har börjat med en liten karta öfver republiken och skall under mina resor fortsätta och, såsom jag hoppas, fullborda densamma, hvarefter jag ämnar till svenska vetenskapsakademien insända den, jemte en någorlunda fullständig beskrifning öfver landet. Det finnes en karta utgifven öfver Sydafrika; men beträffande Transvaalska republiken är den så oriktig, att omkring 1:del af republikens område icke å densamma är upptagen. Jag sitter nu och påminner mig, hurusom, när min svägerska kom till Kalmar, hon först var rädd att gå utom staden, ty hon hade hört, att i Sverge funnes så mycket björnar, att det var fara värdt att på en promenad ut till Malmen någon björn kunde anfalla henne. Jag tror nästan, att vi i Sverge hafva en lika oriktig föreställning om lejonen i södern, som sydländarne hafva om björnarne i norden. Jag var under 2 månaders tid ute på mätningar å lejonfälten; jag såg visserligen en gång lejon och hörde dem flera gånger nattetid ryta samt förväntade att få ett besök af dem, men allt aflopp lugnt och väl. På en gård hade likväl under sistförflutna året 9 lejon blifvit skjutna. Strutsar såg jag många och af andra sorter vildt såg jag oräkneligt. Vi sköto, utom en mängd af sjöfåglar, två blå vildebestar, 6 eller 7 svarta vildebestar, en haartebest, en rietbock, flera bläsbockar, stenbockar och springbockar samt en varg och 9 räfvar. Jag såg äfven hyenor en gång, men fick ej tillfälle att skuta någon. Om aftnarna, sedan det blifvit skumt, börjar först jackhalsen att tjuta samt derefter vargen, hvarefter man emellanåt hör lejonet. mumla eller en och annan gång ryta till; men småningom fäster man mindre afseende vid denna nattliga musik. Troligen är det bekant, att en svensk landtmätare, ingeniör Wahlberg (som, i parenthes sagdt, jag personligen kände, emedan han var min lärare då jag sträfvade med min landtmäteri-examen i Stockholm 1845—1846), var här ute i Sydafrika flera år samt slutligen på en jagt blef dödad af en elefant. Han jagade mycket här i trakten, ty då fanns ingen stad här. Jag har träffat några personer, som voro med honom på hans jagter; en af dessa är en läkare här i staden, vid namn Pocrtman (holländare). Här omkring funnos den tiden alla sorter vildt: elefanter, lejon, sjökor, giraffer, m. m., och folket var mycket förargadt, emedan sjökorna med sina kalfvar ofta nattetid kommo upp och förstörde deras trädgårdar. Och nu finnes icke annat än en och annan bock; föröfrigt är det vilda försvunnet från dessa nejder, — och så är alltid förhållandet, att, der menniskan slår ned sina bopålar, der trifves icke längre det stora vildbrådet, ty instinkten lär det att frukta menniskan. Här i landet finnas menniskor af nästan alla nationer. Religionen är den reformerta, språket det holländska, hvarpå alla offentliga handlingar måste författas; men i städerna är engelska språket också allmänt, såväl som holländska. Jag har derföre varit nödsakad att offra mycken tid åt studiet af dessa språk, och kan nu temligen väl reda mig med skriftliga uppsatser och rapporter på holländska; men engelskan kan jag icke ännu så obehindradt skrifva; dock förstår jag båda språken. För att visa, hvilken sammansättning af personer från åtskilliga länder, som finnes inom den högre embetsmannapersonalen, vill jag nämna: Republikens president, M. W. Pretorius, är född i Afrika, men härstammar från en tysk familj. Ordföranden i folkrådet, J. P. Kleyn, är född i I Belgien. Stats-procureur (motsvarande justitiekansler), J. A. Munnich, holländare. Kommendant-general (högste krigsbefälhafvare), dT Paul Krieger, född i Afrika, härstammar från Tykland. Vice presidenten, J. M. Willjoen, född i Afrika, härstammar från Holland. Landtmäteri-generalen, M. Forssman, svensk. Postmästare-generalen, J. Lennox, engelsman. Gouvernements-sekreteraren, H. van der Linden, holländare. Folkrådets sekreterare, G. M. Bergman, hollänsdare. Vid sednaste folkråds sammankomst här blef jag bekant med de flesta af folkrådets ledamöter och försökte att studera och sätta mig in i landets förhållanden så mycket möjligt var. Bland annat, jag fick reda på, var, att den lag fanns. att ,,om påä en egendom mineralier upptäcktes. kunde regeringen inlösa egendomen för ett modereradt pris, för att låta tillgodogöra metallerna. Regeringen har ock, på grund at denna lag, för 10 år, räknade från 1858, afstått rätten att bearbeta metallerna till ett bolag. Emellertid, då denna lag visst icke kan befrämja landets framåtskridande och utveckling, utan tvertom, då brist på kapital hindrar regeringen att tillgodogöra landets värdefulla mineralier, och lagen nästan är att anse såsom en tvångströja på företagsamheten och som en allt för stor inskränkning i eganderätten, så beramades en sammankomst, der beslut fattades att till folkrådet, som är den lagstiftande makten, ingifva ett memorial, uttryckande den önskan, att folkrådet måtte i öfvervägande taga, huruvida ej eganderätten till fast egendom äfven borde inbegripa eganderätten till mineralier. Folkrådsbeslutet blef. att regeringen förbehåller sig eganderätten till guld, men utbetalar till upptäckaren af en guldgrufva 500 (09.000 rdr svenskt) i belöning, hvarefter det må lemnas hvar och en öppet att mot afgift till regeringen af 1 Å (18 rdr) i månaden der arbeta för egen räkning. Alla öfriga mineralier, icke ens silfver undantaget, upplåtas under full eganderätt till jordegaren, som, när dessa bearbetas, måste såsom mineralskatt lemna till regeringen en viss procent af tillverkningsbeloppet. Af silfver-, bly-, koppar-, jernoch zink-malmer har jag redan sett och eger flera profver, och jag tror, att de förstnämnda sorterna uthärda jemförelse med de bästa Sala och Fahlu kunna framvisa. Då jag kommer ut på mina in