varande öfverlemnas åt sina egna ingifvelser, utan att tvingas framåt; framlemna de en ärlig och verksam reformbill, så må äfven de liberale gifva dem ett hjertligt understöd; men länge får denna angelägenhet icke uppskjutas, ty frågan har antagit en betydelse, som öfverflyglar alla partiintressen. Den har blifvit en nationel, en riksfråga (imnerial). Nationen vet med sig, att man vågat leka med denna sak, och demonstrationerna, särdeles bland de arbetande klasserna, hafva under de sistförflutna månaderna varit af den art, att de mer än tillräckligt vederlagt det tomma påståendet, att nationen är likgiltig för reformen. Ur denna synpunkt och såsom befrämjande den afgångna regeringens planer skulle jag helsat den med oinskränkt bifall; dock tillhör jag icke deras antal, hvilka oupphörligt önska se landet splittradt genom agitationer och diskussioner af frågor om författningsförändringar. Reformangelägenheten, tillade talaren, kan ordnas, om man skrider till verket med hofsamhet och känsla för det rätta, men i annat fall. . . . Talaren antydde alternativet blott med den anmärkning, att den tid, i hvilken vi lefva, är egnad att stämma tänkande män till allvarliga betraktelser, samt slutade med den försäkran, att när parlamentet åter öppnas, skola hans och hans likatänkande vänner icke saknas på sin post. Lord Northbrooke, mer känd under namnet sir Francis Baring, har aflidit af slag, 70 år gammal. Sir Francis Baring härstammade från en bekant och ännu florerande bankirfamilj i Londons City, beklädde först underordnade poster i lord Greys och lord Melbournes kabinetter, blef år 1839 skattkammarkansler och beklädde denna vigtiga ministerpost till år 1841; under lord Russells förvaltning 1819—1852 var han förste amiralitetslord. Af underhuset, der han representerade Portsmouth, har sir Francis Baring varit ledamot från år 1826 till förlidet år, då han under namnet lord Northbrooke erhöll pärsvärdighet och plats i öfverhuset. Hans arftagare är sonen Thomas George Baring, som beklädt betydande poster i inrikes-och krigsdepartementerna, i indiska förvaltningen och i amiralitetet. RYSSLAND. Till minne af den amerikanska deputationen under Fox skall en medalj preglas, hvartill en subskription är öppnad. På ena sidan af medaljen synes den ryska dubbelörnen, omkring hvilken stjernbaneret svajar; på andra sidan står på ryska och engelska språken: , Enigt fasta i glädje som i fara. AMERIKA. Underrättelserna från Amerika hafva under den sista tiden åter fästat uppmärksamheten vid det mexikanska kejsardömet, och man hör ofta framställas följande frågor: Skall hela företaget försvinna från synkretsen som ett bländande stjernskott och gå öfver i historien som ett motstycke till tåget till Egypten, eller har det ännu lifskraft nog i sig för utförande af de stora planer, som man i början fästat dervid? Står man vid den sista sorgliga akten, och återstår det endast att se, huru den tappra skaran återvänder hem med upprest banr, men utan annat byte än krigsäran, åtföljd af fienders och falska vänners hånleenden; eller är allt hvad man hittills bevittnat endast inledning till händelser, som genom många generationer skola lemna spår efter sig? Det kunde nästan synas öfverflödigt att framkasta dylika spörjsmål, ty af de flesta anses saken som förlorad. Till och med i Frankrike längtar man blott efter att snart få slut på hela äfventyret; att den siste franske soldaten kunde genast lemna Mexiko, utan att kollisioner inträffade, som kunde tvinga Frankrike att försvara sin fanas ära. Franska regeringen har aldrig sagt nationen, i hvilket ändamål den inlåtit sig i detta företag; de skäl, som föregifvits, hafva icke tillfredsställt någon, och man längtar derföre högligen efter det ögonblick, då allt för beständigt är slut. Som bekant är, fasthöll kejsaren länge vid sina planer i Mexiko, men efter de konfedererade staternas besegrande blef regeringen i Washington mer och mer närgången, och franska regeringen måste omsider beqväma sig till att gifva ett pestämdt löfte om de franska truppernas återtåg från Mexiko i tre afdelningar, af hvilka den första skulle afgå i höst, den andra nästa vår, och den tredje hösten 1867. I Frankrike, der man annars är så ömtålig för allt, som förnärmar nationaläran, har man icke beklagat sig öfver detta återtåg; tvertom har man önskat, att det än förr måtte företagas. Som vi