Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 3

ordentligt väl skurna bombay-möbler, divaner rundtomkring utmed alla väggar, präktiga ljuskronor och golf af marmor. Sultanen, som är en vacker man med mycket furstligt i sina maner och en viss grandezza, lät bedja sin gemål, den enda som är moder, samt en sin syster, hvilken bor i en annan del af palatset, att komma till honom. Vår tolk fick icke följa med oss, emedan damerna väntades, och derföre gick samtalet temligt trögt, alldenstund sultanen blott talar helt litet engelska och den engelska damen föga kan Suahelispråket. Andtligen kommo damerna, sultanens gemål, dotter och syster. Alla tre buro dessa underliga masker, genom hvilka man icke kan se mer än ögonen. De hade egendomliga sidenkläder och schalar, dessutom otaliga örhängen samt ringar omkring armar och ben; fötterna voro bara, emedan de alltid måste lemna sotbeklädnaden utanför dörren. Qvinnornas uppförande var i anseende till sultanens närvaro särdeles ängsligt och underdånigt; de sade icke ett ord, togo oss blott i handen och sänkte derefter ödmjukt sina hufvuden. På en huldrik vink af sultanen satte de sig midt emot oss. Vi blefvo bjudna på alla möjliga sötsaker och måste smaka på allt och slutligen vankades kaffe; derpå blefvo borden bortburna och vi språkade litet ännu, hvarpå sultanen fattade ett glas med rosenolja och begöt oss båda dermed, till min icke ringa förskräckelse, ty jag hade en vacker ljus sidenklädning på mig. Men naturligtvis måste jag hålla god min, ty denna artighet gäller för det största bevis på vänskap, som man kan visa någon. Derefter stodo vi upp, sultanen räckte oss handen och förde oss utför trappan och vi andades åter i det fria. Straxt derpå bar det af till en annan sultanens syster, som bor för sig sjelf. Den som bor hos sultanen var den äldsta och denna var mycket yngre. Hennes hus ligger vid en trång gata med rskräckliga gånger och rysliga trappor. Ändtligen kommo vi till hennes mycket högt belägna bostad. Hon är af ett muntert lynne och skrattade mycket. Vi bådö henne att lägga bort sin stygga mask, men det tordes hon icke. Hennes drägt var utomordentligt fin, hennes guldsmycken oändliga. Hon är mycket rik och tycker om att gifva skänker, men enligt orientaliskt bruk vill hon naturligtvis hafva gengåfvor. Undfägnaden var hos henne densamma som hos sultanen; slutet bildade äfven här rosenolje-historien blott med den skilnad att hon, för att jag icke skulle gå miste om något, äfven torkade sina fingrar på min klädning. Nästa dag läto vi anmäla oss hos ännu två andra systrar till sultanen. Den ena var sjuk, men hos den andra voro vi välkomna. Hon behagade mig ännu mer. Hon kunde något engelska, skall öfverhufvud vara mycket blyg samt läser och skrifver arabiska. Inom kort skall hon anträda sin vallfärd till Mecka, som hvarje god mahomedan åtminstone en gång i sitt lif måste göra. — Här få de stackars qvinnorna icke gå ut förrän det blifvit mörkt, och då omgifna af alla sina uppassare. Från taken på våra hus kunna vi se och helsa hvarandra och prinsessan sade mig, att hon skulle visa sig på sitt tak dagligen omkring klockan 5 e, m., då jag kunde se efter henne. Umgänget med dessa qvinnor intresserar mig högeligen; om jag dock blott någon gång finge se deras ansigten! N En ovanlig beskyddarinna. Med anledning af den transatlantiska telegrafkabelns nedläggande omtalar Evenement följande händelse: Scenen tilldrager sig 1814 i en sal å ett hotell i Washington. Min herre, säger en medelålders man åt hotellvärden, ,låt mig få min räkning, ty jag lemnar staden inom några timmar-. Hvad redan?4 Ja visst, ty om jag stannar qvar en dag till i Washington, så skulle jag icke hafva medel till att betala mina nödvändigaste utgifter. Min börs är i det närmaste tom. — , Men hvad betyder det, då ni väntar på ett anslag af 30,000 dollars? Har representantkammaren icke beviljat det? — ,,Jo, men senaten har ännu icke stadfäst voteringen och som sessionen icke räcker mera än två dagar och församlingen har femtiotre biller att granska innan den kommer till den som rör mig, så tror jag, att jag kan packa in. -— , Ni skulle då icke få ert anslag förr än nästa år. — , Nästa år har jag fört min elektriska telegraf öster till Europa, i fall man der vill ha den. Den berömde prof. Morse — ty det var han — upplyfte sina händer mot himlen och utropade som den landsflyktige Scipio: Ingrata patria! En ung flicka, som gick genom salen, hörde detta samtal. , Mod, min herre, sade hon till den lärde mannen, -jag skall beskydda er. — , Ni, mitt barn? — ,.Ja jag; jag är miss Elworth, dotter till postdirektören. Åh, jag känner er far. — ,I så fall vet ni också att några senatorer umgås i vårt hus, — Ja, jag vet det. -— ,,Nå, jag skall säga åt dessa herrar: Ni skall sitta natt och dag, om det behöfs, men ni får icke åtskiljas förr än ni anslagit åt prof. Morse de 30,000 dollars, som han behöfver för att kunna lyck ra sitt land med en upptäckt, som fullt motsvarar Fultons. — Jag tackar er, miss Elworth, men jag fruktar att era bemödanden blifva utan resultat. — , Låt mig las och lofva mig att icke lemna Washington än i öfvermorgon. Ni vet att hvad qvinnan 1... det böra senatorna också vilja-. -,M jag stannar. — , Ni svär på det? — ,.Jag svär det: Två dagar senare, tidigt på morgonen, gick miss Elworth till hotellet och skyndade sig upp till Morses rum. Denne låg ännu, och med en yankees hela lediga sätt, utom sig af glädje, snarare nedföll än satte sig den unga flickan vid sin skyddslings fötter. -Hvad sade jag er! utropade hon och klappade gladt i händerna. — .Ivad! utropade den lärde helt bestört. — , Voteringen öfver er bill har blifvit stadfäst i natt kl. 4, några sekunder innan sessionen afslutades. De församlade männen sofvo visserligen litet, men jag var der i en tribun och påminte dem då och då med en sådan blick om det löfte de gifvit mig, att icke en enda af dem vågade gå hem o a sig förr än han uppfylt detsamma. För öfrigt kan ni läsa det här i ,,Globe officiel för ivdag. Prof. Morse fattade den unga flickans hand och medan han på densamma tryckte en vördnadsfull kyss, kände hon att en het tår smög sig längs efter hennes vackra, rosenfärgade fingrar. Sex månader efteråt var den nya telegrafen i stånd mellan Baltimore och Washington, och den fö depesch, som expedierades på elektricitetens vingar, var adresserad till miss Elworth. Den innehöll endast ordet: Tack. Eldsvådorna i Newyork äro i förhållande till eldsvådorna i andra stora städer mycket våldsamma och förefalla mycket ofta. Under halfåret från den 1 December i fjol till den 31 Maj i år ha således, enligt officiela berättelser, icke mindre än 228 eldsvådor inträffat — hvaraf 64 genom mordbrand — och dervid har egendom uppbrunnit till ett värde af öfver 3 mill. 900,000 dollars, af hvilken blott för 3 mill. var försäkradt. Man har nu upprättat en aflönad sprutoch räddningskår med, såsom det tyckes, mycket goda resultater. Chefen ör räddningsväsendet härleder eldsvådornas talrikhet dels från det stora antal fabriker, som finnas öfverallt i staden, och dels från byggandet af flera hus med flata tak och stora fönster på taken. Dessa stora öppningar blifva vid eldsvådorna en sorts skorstenar för lågorna, och erfarenheten har visat, att ett hus af detta byggnadssätt sällan står till ait rädda. Handelsunderrättelser.