Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

sina många sedelbanker, icke att befara; den hjelpes lätt genom utsläppandet af sedlar så långt. behofret fordrar. Skulle utsläppandet göras i högre grad, så ger öfverflödet sig snart tillkänna genom återflödet till bankluckan och silfveruttagning, hvilken bevisar att landet har bytesmedel nog och gör sedelutgifning utöfver behofvet omöjlig. I närvarande ögonblick, då sedelstocken nedgått till några och fyratio millioner, är denna dock tillräcklig för den förminskade omsättning som eger rum, hvilket bevisas at bankernas fåfänga försök att hålla mer sedlar i omlopp. Men, frågar väl mången, är ni då alldeles galen, som påstår att vi ha nog med penningar under en tid då alla ropa öfverljudt på botemedel emot penningebrist? Nej, min käre vän, jag är icke galen, snarare ni, som ej vet hvar skon klämmer, utan tar symptomet för sjelfva sjukdomen. Här finnes icke brist på rörelsemedel, deraf finnes tillräckligt i förråd, i bankerna, men här är brist på hufvudvilkoret för den ifrågavarande rörelsen, nemligen varor att röra sig med, och på rörligt kapital. Men det är ju detsamma som penningebrist, hör jag mängden utropa, ha vi pengar, så ha vi naturligtvis också kapital! Ja, så tror den stora allmänheten och ropar sitt ve öfver allt hvad bank heter, som icke skaffar tillräckligt mynt. Låtom oss nu litet närmare skärskåda de lånesökande och underrätta oss hvarföre de vilja låna penningar. A. behöfver köpa en vara, som måste betalas kontant, men kan ej förrän efter tvenne månader försälja sin egen produktion, han lånar derför i banken penningar på två månader och betalar lånet då han sålt sin egen vara. B. skall betala ränta till hypoteksföreningen, men hans på jorden nedlagda, lånade kapital ger ännu ingen afkastning, han behöfver låna till räntan ännu i flera år. C. är nära sitt mål att få sina mödors lön, men dertill fattas honom tillräckliga inventarier. Egna tillgångar har han icke, han måste låna sig fram ännu ett eller annat år, och söker genom vexelrytteri hålla sig uppe. D. är ruinerad, men lefver på lån så länge han förmår locka folk att gå i borgen för sig. E. är tjensteman; tror sig om några år få stora inkomster, men skäms att under väntetiden lefva af sina tillgångar, utan lefver hellre på kapital, så länge han kan få låna. Läsaren kan i sin fantasi fortsätta taflan. Hela alfabetet skulle ej räcka till att beteckna de olika slag af lånesökande, som hvarken vilja eller kunna betala sina lån med annat än nya, tillsvidare åtminstone, och som sålunda låna, icke såsom A. af tillfälligt behof af bytesmedel, utan hufvudsakligen derföre att dem fattas inkomster till bestridande af deras utgifter. Jag hoppas att hvad jag nu nämnt skall vara nog, för att de, som hafva någon kännedom om lagarne för varuutbytet, skola inse att bristen på rörelsemedel ej är orsaken till nuvarande lånetörst, hvars släckande öfverstiger våra bankers ändamål och förmåga. Om riksbanken upptoge ett lån på några millioner för att med motsvarande öka dess sedelstock, så skulle det ej dröja länge, förutsatt att situationen för öfrigt ej förändrades, innan sedelstocken sjönk ne till sin naturliga nivå och silfret gick dit der det bättre behöfs än i bankens hvalf. Lånesökande äro dels sådane som kunna hjelpas, och dels sådana som äro ohjelplige och för hvilka slutligen borgesmännen få betala. Men för att hjelpa de förre och dem som få betala för de sednare förslå ej våra bankers tillgångar. Men om hypoteksföreningarne kunde upptaga ett lån på 100 millioner t. ex., så skulle den så kallade penningebristen upphöra, utan att sedelstocken derföre behöfde på onaturligt sätt ökas. Ehuru utan tvifvel mycket är sannt i ins:ns framställning, vilja vi dock fästa hans uppmärksamhet dervid, att om riksbanken upptagit ett lån, så hade derigenom just en hapital-tillgång uppstått, hvilken tillfredsställt penningebehofvet. Och enligt vår mening hade detta behof kunnat tillfredsställas lätt nog, ty låneansökningarne öfverstiga alltid i en kritisk tid det verkliga behofvet. När A, derigenom han ej kan erhålla ett behöfligt lån, mankerar B, så att denne ej kan göra sin liqvid till C, och C derföre icke heller till D, så blifva både A, B, C och D lånesökande, under det icke mer än en behöft låna. Ty hade A fätt det erforderliga lånet, så hade liqviderna gått från den ene till den andre. — Vi hafva mer än en gång, vid liknande penningeställning som den närvarande, försport, att den stockade rörelsen vid betydliga penningeinstitutioner kommit i gång med jemförelsevis ganska små belopp.