Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

till deras ära, återlemnade den till flickan med ett stort guldmynt i bottnen och skakade ännu en gång händer med alla de hederliga friskyttarne, hvarefter han bjöd mig armen och skyndade derifrån tillbaka till staden. Långt innan vi lemnade den, hvilket var inom mindre än en timma från den tid vi uppnätt värdshuset, hade ryktet om Hughs pedrift flugit öfver hela platsen, så att det var en riktig trängsel omkring dörren, då vi foro vår väg. Deras sista rop ljuder ännu i detta ögonblick i mina öron. Jag hade aldrig förr varit så stolt och lycklig, och jag tviflar, om jag någonsin sedan i mitt lif varit så stolt och lycklig på samma gång. Det var en af dessa sällsynta och flyktiga strålar af rent, oegennyttigt, fullkomligt nöje, som då och då, likt hemlighetsfulla stjernfall, skimra öfver vårt lifs mörka horizont. Samma eftermiddag gingo vi med en Rhensk ångbåt till Coblentz, der vi fingo det gröna rummet med utsigt åt floden, såsom Hugh hade befallt. Här funno vi bordet dukadt och middagen färdig, och efter middagen, då vi voro för trötta att ströfva omkring, såsom vi gjort aftonen förut, satte vi oss på balkongen och betraktade ångbåtarne, som lade till, och personerna, som gingo af och an på strandbron. Sedan intogs kaffe och derefter Hughs lampa och pipa; men han lade undan den sednare och sade: — Dröj litet längre, Barbarina! Vid lenna tid i morgon skola vi vara i Paris; i hvem vet sedan, när vi åter skola ffas. Sålunda satte jag mig åter ned, och han alade. Ett sådant tal! Jag endast lyss