Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

Då vinna både det arbetande och det kapitalegande landet genom krafternas förening, på samma sätt som arbetaren och spadens egare inom landet. Nu möter frågan: huru mycket bör och får man låna? Arbetaren må låna en spade, säger man, men icke två. Näringsidkaren må låna ett tusen rdr, men icke två. Svaret är enkelt: han skall låna så myeket han behöfver, d. v. s. så mycket som han kan, efter klok beräkning, på ett fruktbärande sätt använda. Om han lånar två spadar, när han blott kan använda en; eller om han betalar derför högre afgäld än han kan återfå genom egen högre produktion, så handlar han mycket ovist, och kommer att förr eller sednare bedraga spadens egare på den öfverenskomna afgälden. Är han lat och låter spaden ligga, så mycket sämre. Derföre bör också egaren se till att han ej lånar sitt dyrbara redskap till en så oförståndig eller oredlig arbetare. Kan åter mannen med fördel använda tvenne spadar och kan han erhålla dem på passande vilkor — hvarföre skulle han ej begagna sig deraf? Huru kan någon annan föreskrifva honom lag i detta hänseende? Någon annan moralisk regel lärer väl här ej vara giltig, än att den lånande väl och flitigt brukar det anförtrodda godset. Så kan, uti det industriella lifvet, ingen föreskrifva den andra lag rörande beloppet af det kapital, som man har rättighet att använda. Ännu mindre kan man för ett helt land säga huru stort eller litet kapital det eger rätt att låna från ett annat land. Härtill kommer en vigtig omständighet. — Det händer i många fall att om man ej får låna tillräckligt, så är den mindre summan bortkastad. Detta gäller särskilt om jordbruket. Här fordras det att nedlägga kapitaler under flera år, innan de återbetala sig i en högre afkastning. Afbrytes arbetet, till följd af bristande kapitaler, så kan en betydlig del af denedlagda kostnaderna vara förlorad. I ännu högre grad gäller detta om kommunikationsleder. Har en bro eller en väg blifvit lagd blott till hälften, så äro de nedlagda kapitalerna och arbetskrafterna förspillda. En man, som börjar ett företag, bör hafva noga beräknat allt detta på förhand, så att han icke inlåter sig i något, som han ej förmår fullborda. Alltså bör hvar och en noga på förhand beräkna sin kapitaltillgång, och icke drifva en affär utöfver densamma. Bättre att gå långsamt, men säkert; bättre att förtjena mindre till en början, än att förlora all frukt af sin möda. Men understundom blifva äfven de klokaste beräkningar bragta på skam. Der inträder en kris eller annan olycka, hvartill individen sjelf ej varit vållande. Den oskyldige lider med den skyldige. Här kunna farorna ofta. ej besvärjas annat än genom förenade krafter; ja, här måste ofta staten träda emellan, för att afböja olyckor, som måste förr eller sednare återverka på det hela. Theorier, sådana som att staten, eller den och den statsinstitutionen, ej har att göra med de enskiltes affärslif, äro under sådana förhållanden ganska förderfliga. Tillämpningen af hvad vi här yttrat är ej svår att finna. Det sammanhänger ock med några föregående allmänna betraktelser rörande sedelagens förhållande till hushållningsläran. Det är fråga om det berättigade uti att låna eller blott använda egna besparade kapitaler. Och det är fråga om till hvilken utsträckning samt under hvilka moraliska och ekonomiska vilkor en man har rättighet att använda andras kapitaler. Här möter slutligen den ofta ventilerade frågan om utländsk skuldsättning samt nyttan och skadan deraf för ett land. Allt detta sammanhänger med en framställning i Dagl. Alleh., hvartill vi sedermera vilja återkomma. —R Red:n har af en aktad och sakkunnig insändare emottagit efterföljande uppsats: Några ord med anledning af den så kallade penningebristen. Penningens ändamål är att vara byteseller omsättningsmedel. Den som tar emot penningar gör det antingen för att sjelf eller genom en annan byta bort dem mot något, som för honom är nyttigare. Endast den girige, penningedyrkaren, hvars enda nöje är handterandet och beskådandet af sina skatter, gömmer dessa i sin helgedom, kassakistan. Att brist på penningar kan vara hindrande för varuutbytet, som numera sällan sker omedelbart, är naturligt. Men en sådan brist är i ett land som Sverge, med AA —