Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

I detta ögonblick hade skyttarne kom mit tillbaka och trängde sig nu omkring oss, alla ifriga att få trycka Hughs hand — Vi hafva aldrig sett ett sådam skott. — Herr excellensen är den andre Tell — Wunderbar! — Unerkört! Och kulorna, fullkomligt inskjutna : hvarandra, gingo hand ur hand bland hopen. j Under tiden hade det unga fruntimret vid disken hemtat en tung dricksmugg af porslin, med ett ännu tyngre lock af tyskt silfver, föreställande en friskytt, som satt grensle på ett ölfat, och räckte den till Hugh mycket högtidligt. — Hvad skall jag göra med den, mein fräulein? frågade han artigt. — Det är första priset, excellens, svarade hon nigande. — Nej, nej, jag vill icke hafva något pris. — Men Hans excellens har vunnit den. — Ja! Ja! Ärligt vunnit den! Tag den! Tag den! upprepades på alla håll. — Jag ville heldre lemna den att ytterligare blitva skjuten om, sade Hugh, — men jag vill gerna dricka en skål derur för mina vänner, de tyska friskyttarne. De måste då likväl tillåta mig att bjuda dem något af fräuleins lager-bier. Fräulein, har ni nog af det bästa att förse alla dessa herrar med två Schoppen hvardera? — Med tre, om herr excellensen behasar, svarade det unga fruntimret muntert. — Låt det då blifva tre. Mina herrar, er skål! Sägande detta, tömde Hugh muggen