Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 2

kontraktsprosten Riete i Sverge. Göteborg den 14 Sept. Det är handen och spaden, som odla jorden, d. ä. göra dess alstringskraft fullt verksam, och dymedelst framkalla nya produkter. De faktorer, som betinga produktionen, äro alltså trenne: handen, spaden och jorden, eller, med andra ord: arbetet, kapitalet och råämnet. : Utan handen blir spaden ett onyttigt ting; utan spaden är handen föga mäktig att något uträtta. Så behöfva arbetet och kapitalet oundgängligen hvarandra. Det finnes en kraftig arbetare, men han eger ingen spade, hvaremot det finnes en orkeslös egare af en spade. Hvad är då riktigare och naturligare, än attarbetaren lånar denna spade, betalande för dess begagnande en viss afgäld. Båda parterna vinna härpå och afkastningen (produktionen) blir större, så att båda: arbetaren och kapitalisten, kunna lefva bättre än eljest. Finnas der flera arbetare, som täfla om ett fåtal af spadar, så blir afgälden för dessa redskaps begagnande större, än om det finnes många spadar, men få arbetare. Har ett land rikedom på arbetare, med arbetshåg och flit, så blifva dess kapitaler eftersökta, och hyran (räntan) stiger; äro arbetarne få eller håglösa, så tagas kapitalerna föga i anspråk och räntan sjunker. En dödad industriell verksamhet förminskar alltså kapitalernas afkastning. Liflig efterfrågan å kapital och den deraf följande förhöjningen i den afgäld, som måste betalas för dess begagnande, bevisar alltså icke ovilkorligen brist på kapitaler, utan kan lika mycket vittna om lifaktighet i industriell verksamhet. Både bristen och öfverflödet äro relativa, beroende af kapitalets förhållande till arbetskrafterna samt på de verksamhetsfält, hvarpå arbetet kan söka användning. Här råder t. ex i dag en viss jemvigt mellan kapitalet och arbetet; d. v. s. hvardera har en behörig andel i den produktion, som uppstår af deras förenade användning på de existerande näringsgrenarne. Nu uppdagas ett stort stenkolslager. Dess tillgodogörande kräfver stora kapitaler. Genast stiger efterfrågan på dessa; räntan stiger. — Men här fordras äfven nya arbetskrafter; äfven deras pris stiger. — Nu är jemnvigten störd till förlust för de förutvarande verksamhetsfälten, t. ex. jordbruket, hvilka derefter måste betala både högre ränta och högre arbetslöner. Går åter den nya industrien (stenkolsbrytningen) under, så blifva väl arbetskrafterna lediga, men största delen af det nedlagda kapitalet är gemenligen förlorad. Så sjunka arbetslönerna så mycket mer, då arbetet gått förlustigt ej blott om ett rikare verksamhetsfält, utan ock om den större kapitaltillgången. Är det någon olägenhet för arbetaren om han lånar den behöfliga spaden från ett annat land än der han sjelf bor? Är det, med andra ord, bättre, att han söker reda sig utan spade, då den icke erhålles på nära håll, än om han betalar en högre afgäld för den inhemska spaden än för den utländska? Pätagligen ligger hans fördel uti, att få redskapet (kapitalet) till billigaste pris, likgiltigt hvarifrån det kommer. Men för landet, och dermed medelbart för hvarje dess innebyggare, vore det väl bättre, om afgälden för spadens begagnande stannade inom detsamma? Visserligen. Afgälden stannar ju inom landet för allt landets eget kapital. Ingen går och lånar en spade från aflägsnare håll, förrän alla spadar på närmare håll äro upptagna; och då hafva ju dessa redan betingat sin afkastning. Är det då bättre för landet att en kraftig arbetare går sysslolös, eller förrättar ett svagt arbete, eller lemnar goda verksamhetsfält obrukade, derföre att han ej vill eller får betala afgäld för lånet af en spade från ett annat land? År det ej bättre att han begagnar det lånta redskapet så länge som han det behöfver, d. v. s. intill dess han förmått skaffa sig egen spade, hvilken då utgör en kapitaltillväxt för landet? Annu mer: det främmande landet, som nu uppburit en afkastning å sitt samlade kapital, blir ju derigenom också i tillfälle att tillbyta sig produkter från just det land, som bidrager till denna afkastning. Ai3i — I detta ögonblick hade skyttarne kommit tillbaka och trängde sig nu omkring oss, alla ifriga att få trycka Hughs hand. te 1 PHHA AA4 A AAA