Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 september 1866, sida 1

rest hem under ferierna, gingo ned till bron för att se mig afresa. Till alla fortfor jag att säga: Jag skall snart vara tillbaka. Jag är säker om att vara tillbaka, aldra sednast om en månad eller fem veckor. Men mod fattades mig hela tiden, och ju mer jag bemödade mig att trösta andra, desto otröstligare blef jag sjelf. Slutligen ljöd ångbåtsklockan, och madame lemnade mig, med många omfamningar, och ångbåten vände sig långsamt om och förde mig bort. Mina skolvänner på bron hviftade med sina näsdukar. Madame Brenner förde sin till ögonen och vände sig bort, och Idas bleka ansigte blef allt mindre tydligt tills flodens krökning förde oss ur sigte, och den sista spiran i Zollenstrasse försvann bakom skogarne vid Brihl. Morgonen var kulen och tung. Passagerarne voro få och sceneriet såg spöklikt ut genom den hvita dimman. Hvarje gång vi kommo till en by vid floden, hvilke inträffade omkring fyra eller fem gånger timman, ringde det och ångbåten lade til för att emottaga eller landsätta passage rare. Omsider, kort efter middagstunden kommo vi till en gammal befästad stad byggd på en granitklippa högt öfver ström men. Här stannade vi, som vanligt, och togo in några soldater, några bönder oci ett par präktiga hästar, betäckta med häst täcken från öronen till hofvarne. Ledse; och trövt som jag var (ty de fyra timmarn jag varit ombord föreföllo mig som sexton såg jag, men gaf knappast akt på dess nya passagerare. Hur stor blef derför min häpnad, då en herre kom och kastad sig helt förtroligt på bänken bredvid mig sägande: