Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 1

skull. Vid äterkomsten från jagten på Billingen erhöll konungen underrättelse om hvad som passerat och han lär dervid utropat helt glädtigt: Den der noten måste inte ha varit så förb— bra ändå, vill det tyckas! — Det finnes ännu en version om förloppet, men det kan vara nog med denna. Det är ju ett mycket lofligt sträfvande att söka skaffa sig bröd, helst till döddagar. Ingen lär kunna bestrida detta. Brödbekymren intaga, Gudnås så visst, ett betydande kapitel i vårt sociala lifs historia. Man söker alltså skaffa sig ett säkert lefvebröd, ju rundligare tilltaget desto bättre; utvägarna härtill äro många, Gudskelof. Få samhällsmedlemmar ha så många utvägar dertill som militärer; de kunna riktigt sägas höra till ,,de mest gynnade nationer. Postkontor, tulltjenster, befattningar vid jernvägarna o. s. v. allt står för dem öppet och till på köpet kunna de få bagarertjenster, väl förståendes krono-bagaretjenster, som är någonting bättre upp — minst bagare, mest tjensteman. Att vara kronobagare är en tjenst som föder sin man, kan jag försäkra; ett statsråd med portfölj har på långt när ej sådana inkomster som en bagare med ,,krono framför. I början af sommaren dog här kronobagaren Forssberg, son till krigsrådet. Den stackars bagarens ben förmådde ej bära honom, utan han stapplade mödosamt fram stödd på käpp på våra gator; detta kom sig naturligtvis ej af öfveransträngdt arbete i kronobageriet. Icke mindre än 14 personer anmälde sig som sökande till den lediga, indrägtiga tjensten; af dessa äro de fleste officerare, till och med af löjtnantsgraden, t. ex. unga Kleen vid gardet. Forssberg var löjtnant vid lifbeväringsregementet när han blef bagare och tog lofven af en mängd medsökande. Han samlade en förmögenhet på tjensten, som lär vara en af de härligaste sinekurer man kan tänka sig. En lifbeväringsofficer är äfven denna gång blamd de medsökande, och det är mycket troligt att han får tjensten, efter som en gång lifbeväringsregementet omfattat bagerihandteringen — man kan säga tvärtom också. Det må nu bli hvem som helst af de sökande officerarne som får tjensten — någon af de par tre civila sökandena kommer ej i fråga — så är det glädjande för fosterlandsvännen — skulle kakelugnsmakar Pettersson ha sagt — att finna, det herrar officerare ej ,,anförse det vara under sin värdighet att täflande uppträda på den fredliga bullbakningens törniga stråt! För en mängd år tillbaka var en viss tidning här i Stockholm utsatt för en kolossal drift från de andra tidningarnas sida, med anledning deraf att någon spefågel insmuglat i tidningens spalter en mystisk notis om en vigtig uppfinning, nemligen af en s. k. utterpuffert, hvilken skulle ha en alldeles ofantlig effekt vid utterskytte. Notisen flöt, som sagdt, in efter beräkning och den stackars tidningen fick från alla håll uppbära spe för den välsignade nya utterpuffertens skull. Så har jag hört omtalas, ty jag var ej med på den utterpuffertens tid. I dagarne har utterpufferten återigen varit framme. En spefägel roade sig nemligen med — man kan ur ingen synpunkt gilla detta nöje — att till ,, Dagens Nyheter insända en notis derom, att en f. d. apothekare Utterström i anseende till sina stora förtjenster om hvitbetsodling m. m. blifvit invald till korresponderande ledamot i ett Socikt de TPagriculture i Frankrike. Den som varit med här i staden några år borde ha sett eller hört talas om denne f. d. apothekare och utterpuffert, ett bland de få original, som på senaste åren trampat våra gator, och borde ej låtit lura sig af en så tydlig humbug. Nämnde apothekare har sedan några år flyttat från Stockholm, men han förekommer här då och då, för det mesta lär han dock sköta sina hvitbetor på Litslena gästgifvaregård, åt Enköpings-sidan till. Här i staden, der Utterström är bekant, har man skrattat mycket åt den utmärkelse, som från Frankrike kommit mannen till del, Med ett slacs vrecicg artichat mattaa