Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 1

Med ett slags vresig artighet mottog professorn den. — Och jag har några kopparstick att visa er — just komna från Paris — innehållande några vackra prof af Rembrandt och Albert Diärer. Vill ni äta middag i residenset i afton, professor Metz, och gifva mig ert omdöme deröfver? — Omöjligt, ers höghet, svarade professorn, glömmande alla etikettens reglor. Jag är icke van vid hofmiddagar — jag är — jag är en mycket tarflig man — ers höghet måste ursägta mig. Hans höghet såg ofantligt road ut. — Som herr professorn behagar, sade han. Men om jag ursägtar honom till middagen, är han likväl förpligtad aut komma till kaffe. — Som ers höghet befaller, svarade professorn motsträfvigt. Hertigen gick förut till en dörr längro bort i rummet. — Innan vi gå, herr Farquhar, sade han, skulle jag önska, att ni ville se utsigten från Belvedere. Vill ni följa mig? Hvarpå Hugh följde, och de gingo båda uppför trapporna. — Mein Gott! utropade professorn. Hvarföre kunna icke dessa fördömda aristokrater lemna en menniska i fred? Ah, fränlein Barbara, ni tar till flykten medan ni kan. Mycket klokt! Jag har stor lust att göra detsamma. — O, nej, mein professor! Hvad skulle storhertigen tänka, om han icke fann någon här? — Jag fruktar ni har rätt, och likväl — — God morgon, min herre! — Hm! God morgon! Jag sprang ned för paviljongens trap