Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1866, sida 1

varm, vips transporteras han till någon högre charge. Egentligen lär det vara Göta artilleri, som levererar finansministrar, säger Allehanda, och tidningen tillägger välvist, att detta icke kan vara nyttigt för det allmänna, då de behöfliga insigterna, som erfordras för ett så maktpåliggande värf, ej gerna kunna medföras från den militära verksamheten, som är af så olika natur med finansmannens! Men, återvändom till hr Lagercrantz, som man flera gånger hade tillfälle att höra på riddarhuset under sistl. riksdag, många gånger var det dock icke.. Hr Lagercrantz tycktes ej vara någon talare, i detta ords fulla mening, ehuru han nog hade ordet i sin makt. Det låg någonting kärft i hans föredrag, men der fanns mycken reda och klarhet. I någon finansfråga yttrade han sig icke, så vida ej som sådan får betraktas hans varma motion om anslående af undsättningsmedel till de af missvext hemsökte i Jemtland. I allmänhet tycktes han ej tillhöra dem, som sträfvade efter att göra något väsen af sig. Det nya statsrådet utan portfölj, hr P. v. Ehrenheim, är i motsats till hr Lagercrantz en liten, hvad man kallar osynlig karl. En läspning gör hans föredrag mindre behagligt, men detta fel uppväges fullkomligt af den logiska skärpan, den öfvertygande bevisningskraften, och när den lille mannen på de längst bort varande adelsbänkarna fick ordet, tystnade alla de pratsamme riddarhusmedlemmarne och det blef så tyst i salen, att man kunde uppfatta nästan allt hvad han sade, der han, under en vaggande rörelse och med pekfingren nedstuckna i västfickorna, stod och försvarade något utlåtande af ekonomi-utskottet, bland hvars bästa ledamöter han räknades. Begge dessa män tillhöra, som ni vet, afgjordt den liberala sidan, och regeringen visar genom dessa utnämningar, att hon ej ämnar vika från ,,systemet — Allehandas älsklingsuttryck, lånadt från dess Busenfreund, den bekante ,,bidragaren på Westlandaholm, kortligen: den excentriske baron v. Schulzenheim. Statsrådet professor Malmsten har hamnat på , Marieholm i lanskansliet (eller landskontoret), till fromma säkerligen för Skaraborgs län, till glädje för räkenskapsförarne i bolaget Skandia, för hvilka den slängde räknemästaren var en fasa, men till sorg för Upsala universitet, som i det längsta hoppats kunna återbörda den skicklige matheseos-professorn. Grefve Manderström har under sednaste dagarne haft besvär att i Posttidningen besvara de interpellationer, som af tidningarne ställts till honom i anledning af lyckönskningar och noter, som svenska utrikeskabinettet skulle ha tillställt Österrike och Preussen. Tillvaron af den svenska noten till hofvet i Berlin rörande Nordslesvig har grefve Manderström ej i någon , Tidningsöfversigt förnekat och den måste således anses för verkligen befintlig. Rörande denna note vet man berätta åtskilligt, som jag här återgifver. Kort innan kammarherren Albert Sandströmer blef utnämnd till Kongl. Maj:ts euvoyå i Berlin hade grefve Manderström utarbetat sistnämnde note rörande de nordslesvigska distrikterna och uppläst den för konungen, som lärer yttrat sitt välbehag öfver det eleganta språket och det pikanta innehållet. Denna note medförde hr Sandströmer till Berlin, för att uppläsa den för grefve Bismarck, så snart han kom hem från den glorrika armn. Det dröjde något innan grefve Bismarck kom, ty det går ändå ej som i en handvändning att besegra sydstater. Men så kom han då. Hr Sandströmer skyndade genast till den allsmäktige mannen, tog fram sin note och började uppläsa den. Grefve Bismarck hörde en stund på hvad grefve Manderström genom hr Sandströmer yttrade, men plötsligt steg han upp, det var just i midten af noten, och förklarade att han ej ville höra mer och mumlade något om retsamma ord o. s. v. och uppläsningen blef afbruten. För hr Sandströmer återstod ej någonting annat än att aflägsna sig. Han skref genast hem om förloppet och reste kort derefter hit, dock blott för familjangelägenheters