Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 3

(Införes på begäran.) Nyligen har en insändare, som kallar sig uppmärksam åhörare, uti denna tidning ansett sig hafva orsak att anhålla hos domkyrko-organisten om långsammare tempo vid koralspelet, samt dervid tillika låtit förstå, att melodierna genom att spelas i ett efter samme insändares förmenande örhastigt tempo blifva förderfvade. Det har — vi måste erkänna det — emellertid fägnat oss att vid högmessogudstjensten förliden Söndag märka, det hr domkyrko-organisten med rätta lemnat nämnda påkallade anmodan utan afseende. I stället torle enhvar, som fördomsfritt pröfvar saken, lätt nog inse och erkänna, att å ena sidan melodierna, ju ångsammare och mera uttänjdt de spelas, desto mer förlora af deras ursprungliga friskhet och sammanhang; helst de, såsom numera är historiskt konstateradt, ursprungligen komponerats och nb. redragits i betydligt hastigare tempo, än dei närvarande kyrkor gemenligen spelas; å andra silan — och detta är en sak af än betänkligare öljder — har den uttänjda och sömngifvande koralsången i vårt lands kyrkor den olägenheten med sig, att sammanhanget i texten dervid ytterst lätt störes och förloras, isynnerhet af de enfaldigare, och att koralmusiken, i stället för att verka uppriskande och till andakt upplifvande, numera sker med den största sömnaktighet och tröghet, utan ust och glädje, mekaniskt och liflöst. Vi måste alltså hålla hr domkyrko-organisten räkning derför, att han hittills trots upprepade anmärkningar, som varit mera välmenande än med insigt uttalade, yckats qvarhålla koralmusiken i domkyrkan åtminj stone i det tempo, som f. n. der begagnas, och som redan torde vara det mi ast långsamma, som får användas. Visserligen är det dervid organistens uppgift att inom sitt område i egentlig mening leda, ja uppfostra församlingen, att den ej får stanna efter orgeln, såsom thyvärr förhållandet månsen gång är. Uppgiften är förvisso svår; ty församlingarne äro gemenligen ytterst kohservativa, ofta aldramest när det gäller gamla ovanor. Det vore att önska, att domkyrkans skicklige organist ej häraf läte sig afskräckas från bemödandet att vifva mera lif och rörlighet åt koralsången. Vi tillåta oss att väcka uppmärksamheten på tvenne medel, som vid denna uppgifts lösande skulle göra förträfflig verkan. Det ena vore, om en mindre, men vald kör af friska och starka gossröster enstämmigt ledde sången och noga tillhölles att sjunga i alldeles samma tempo, som organisten anser för det riktiga. Denna åtgärd, som nästan öfverallt i Tysklands större städer vidtagits, har der visat sig vara af den aldra största verkan till att gifva menigheten klar kännedom om koralernas melodier och deras rätta tempo. Ett andra medel är otvifvelaktigt det, om beledsagandet på orgeln sker med större kraft och fullare användande af de rika resurser, som stå orgeln, denne konung bland instrumenter, till buds hvad merändels är fallet. Vi måste visserligen förvånas öfver den konst och vighet, hvarmed domkyrko-organisten midtunder koralens lopp otaliga gånger ändrar registratur; och kunna äfven stundom beundra den smak och noggranna uppmärksamhet på hvarje ord i texten, som vid denna nyansering ådagalägges. Vi medgifva , att för en mästare, som så be herrskar sitt instrument som hr Seldener, det torde vara en ganska kännbar försakelse att utbyta detta kolorerade, men tillika mången gång alltför vekliga spel mot det jemnare, mera okonstlade men tillika kraftfullare föredrag, som onekliger bättre motsvarar koralens natur. Det innebär et forblandande af koraloch konstmusik, detta stan