Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 3

diga vexlande af register. Och å andra sidan har detta snart sagdt uteslutande användande af orgelns tunnaste stämmor, hvilket står i sammanhang med nämnda koloraturspel, den följd, att koralens melodi ingalunda med tillbörlig kraft kan framträda, och att församlingen, modfälld och förbluffad öfver konststyckena deruppe på orgeln, till stor del sitter tyst och ej vid detta svaga ackompagnement vågar låta höra sina röster. Att så är förhållandet i härvarande kyrkor, är uppenbart för enhvar, som varit i tillfälle att jemföra vår jemmerliga, knappt hörbara koralsång med den friska, enhälliga och krafttulla, som i så många af utlandets, särskildt Tysklands, församlingar är att finna. Vi veta ock, att hr domkyrko-organisten sjelf är missöjd med menighetens dåliga sång, och hysa derför det hopp, att han skall begagna alla de verksamma medel han eger till att i detta afseende verka förbättring. Vi anhålla på det enträgnaste, att hr domkyrko-organisten hädanefter mer än hittills måtte till detta ändamål använda såväl sin egen utmärkta musikaliska begåfning, som de väldiga toner, öfver hvilka han eger att förfoga. Han skall då för egen del snart hafva den tillfredsställelsen att gå i spetsen för en kraftig och lifaktig församlingssång, istället för de suckande, sorgeliga och söfvande ljud, som nu snarare framqvidas än framsjungas, och genom sin ställning såsom organist vid Göteborgs stifts förnämsta kyrka äfven i vidare kretsar kunna verka till befrämjande af god församlingssång. Vän af kyrkosång.