Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 september 1866, sida 2

står för den lojalaste och mest besinningsfulle hannoveranare ingen annan utväg än att söka förvandla den genom annexionsafsigterna uppkomna förbittringen i en nopplös undergifvenhet under Försynens oundvikliga skickelser. Med en annexionsvänlig deputation från Kassel har konung Wilhelm samspråkat å ett särdeles förtroligt sätt. Med anledning deraf, att i deputationen funnos medlemmar af tvenne hvarandra kontrolerande stadsmyndigheter (stadsrådet och borgareutskottet), sade konungen sig med nöje se dessa herrar så endrägtige vid varandras sida samt anmärkte: , sådant är icke alltid eller öfverallt förhållandet. Om en institution har att kontrollera en annan, lefva de vanligtvis icke på särdeles god fot med hvarandra. Så är det ock med konung och landtdag. I stora politiska ögonblick är man i endrägt åter tillsammans; då måste man å ömse sidor gifva efter. Så har jag i detta ögonblick tänkt. Preussiska landtdagen tänker icke alltid så; några missnöjda finnas väl alltid qvar. Alla kan man icke göra till viljes. ITALIEN. En korrespondent från Florens skrifver till ,,Journal des Debats: Italien är nu en enda och oberoende nation. Från nu måste dess politik blifva en helt annan; de sista årens fixa ider måste försvinna, för att i stället lemna rum för den inre utveckling och de reformer, hvilka utgöra nationernas lif. Regeringen synes vilja reducera armöen till 100,000 man; detta antal torde äfven efter detta vara tillräckligt. Italien behöfver blott garnisoner i fistningarne och några bataljoner för tillintetgörande af banditväsendet. Det sistnämnda, som numera saknar all politisk anstrykning, skall till och med kunna beherrskas och undanrödjas genom en duglig polis och en kår gendarmer. För hvad man i andra länder kallar den inre ordningen behöfva i Italien icke armåer användas. En obetydlig styrka är tillräcklig för oförutsedda fall, och enär man icke afser att föra krig med någon, så kan man taga ihop med en grundlig afväpning. Så är äfven fallet med flottan. Italiens verkliga makt till sjös måste sökas i dess handelsflotta, som under frihetens och fridens värn skall utveckla sig af sig sjelf. Man kan derföre motse en lycklig och lugn framtid, förutsatt att de menskliga passionerna icke korsa alla beräkningar och att ministrarne äro vuxna sin uppgift. Deputeradekammaren skall upplösas så snart freden blifvit undertecknad. Några tidningar påyrka att parlamentet snart åter skall sammanträda; men majoriteten af folket anser detta icke vara nödvändigt. Det är otvifaktigt att de nya valen skola utfalla i moderat-liberal riktning. Väsendtligt är at! de extrema partierna uteslutas och att man håller ,faiscurs daffaires på afstånd Från dem allenast hotas landet af faror Mazzim har funnit för godt att förklara att han icke antager amnestien. Han vill blifva landsförvisad. Detta beror likväl icke på honom sjelf. Det står honom fritt att fortfarande qvarblifva i utlandet, mer han är icke längre landsförvist. Mazzin äger med rätta om sig, atthan velat Italiens enhet, då hela verlden ansåg detta för en dröm. Hans verk är nu fulländadt och han borde inse att det sätt, på hvilket han uppträder, endast gagnar dem som hoppas kunna tillintetgöra det som länder honom till ära att hafva varit förkämpe för. FRANKRIKE. Drouwyn de Lhuys afgång ur ministeren har icke varit oväntad. I utrikesdepartementet var man länge derpå förberedd, och de högre tjenstemännen der hafva icke ens sökt dölja denna förväntan. Kejsaren vacklade länge i valet till efterträdare. Helst hade han härtill velat hafva Thourenel; men han är så sjuk, att han ännu länge måste hålla sig från statsangelägenheterna, äfven om han skullc komma att tillfriskna. Om PBencedetti ha varit mycket tal; men måhända skulle han i denna stund af mången icke vara väl sedd som utrikesminister. Äfven torde man hafva svårt att just nu undvara hans goda tjenster i Berlin. Trots således att Rouher och Laralette med all makt velat hafva honom in i kabinettet, har kejsaren icke ansett honom lämplig der under närvarande förhållanden. Ätt gifva honom hederslegionens storkors torde kunna gälla som ett bevis på, att ombytet af utrikesminister har en god betydelse för kabinettet i Berlin. Valet at Moustier til utrikesminister gifver anledning till den förmodan, att kejsaren härvid haft den orientaliska frågan för ögonen. Mousticr har emellertid ingen särdeles förkärlek hvarken för Porten eller Österrike. Då