Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 september 1866, sida 1

AAOAAA — denna punkt gifva efter? Uller skall gresve Belcredi lemna sin post och kejsaren bevilja ungrarnes fordran? Eller låter en meddelväg finna sig, som möjliggör för grefve Beleredi att behålla sin portfölj och på samma gång tillfredsställa ungrarne? Det torde vi inom några dagar få erfara. Det tyskt-centralistiska partiet vill, att .det vidsträcktare riksrådet(helstats-representationen, gemensam för alla österrikiska länder) skall sammankallas, ungrarnes anspråk tillbakavisas och derefter direkta val utskrifvas — en sista trumf, som enligt min åsigt nu icke låter utspela sig. — I det stora hela är den politiska ställningen sämre än till och med pessimisterna antaga. Bristen i statsinkomsterna är mycket större än man tror, förråderna räcka knappt till nyåret, och etv nytt lån är otänkbart. Nedsättning afstatspapperens räntalåter svårligen undvikasig; en förminskning af armten är ovilkorligt nödvändig. Nya idter och genomgripande energi låta icke införa sig i det bestående systemet. Grefve Beleredi förstår visserligen belägenheten och arbetar i tysthet på en fullständig omstörtning af hvad som icke längre med framgång låter bevara sig, men lyckas skall han icke. Han förordar äfven en så fullständig och varaktig försoning som möjligt med Italien och skulle till och med vilja mot en lämplig penningersättning afstå Trentino till grannriket, för att erhålla dess allians. De italienska underhandlarne, general Menabrea och hr Artom, bringa återigen frågan om Sydtyrolen under diskussion, men likväl på ett sätt, som icke är hinderligt för det förestående fredsslutet. Det synes som Italien söker vinna härvarande regering för försäljningen af Trientinska området. Grefve Belcredi skulle, såsom nämndt, icke vara så missnöjd med en sådan lösning, och äfven grefve Mensdorsf skulle icke vara obenägen derför, enär äfven han vet att sätta tillbörligt värde på en försoning med Italien och samtycker till allt, som kan underlätta statens finansiella bördor. Men på högsta ort är man sig lik och vill icke höra omtalas en trientinsk fråga; det är fördenskull knappt sannolikt, att de italienska diplomaterna skola vinna sitt syfte FRANKRIKE. Det bref, i hvilket kejsar Napoleon meddelade Drouyn de Lhyus hans entledigande som utrikesminister, har följande lydelse: -Min käre herr Drolyn! Jag beklagar lifligt, att förhållandena nödga mig att antaga Er afskedsansökan, men på samma gång jag afstår från Ert vidare samarbete, måste jag gifva Er ett bevis på min aktning och utnämner Er derför till medlem af hemliga rådet. Denna nya ställning skall hafva den fördelen med sig, atticke de förhållanden blifva afbrutna, hvilka gjort Edra insigter och Er tillgifvenhet för min person och min dynasti för mig så dyrbara. Vilbort uppmanar i ,Sieclet Europas folk till vänskap och endrägt, yttrande: Ett visst politiskt parti i Frankrike vill icke veta af sådant tal (om endrägt). Detta parti är ännu alltjemt hängifvet åt den barbariska fördom, som i hvarje annat folk ser en fiende. Eeligt dess åsigt måste man alltid frukta och misstro den menniska, som bor på andra sidan gränsen; man måste beväpna sig och medtaga en vakthund, liksom om vår broder vore ett vilddjur. Egoismen är nationernas lag! Hvar och en för sig! Detta är sådane personers dogm. Blir grannens hus en våning högre, så intagas dessa politikers hjertan af missmod, och gallan kommer dem i munnen. Sådant kunna de ej fördraga: de tillgripa hammaren och brandfacklan för att förstöra detta allt för stora hus. Allt detta kommer sig deraf, alt för dessa politiker — legitimister, orleanister, klerikaler, eller andra, hvilka, likasom Thiers, inveckla sig i fördragen af år 1815 — existerar ingen demokrati. För dem äro nation och demokrati endast tomma ord. Det gifves för dem endast mer eller mindre absoluta regeringar, hvilka äro beväpnade med kanoner och gevär. Folket var, är och blir för dem i all evighet endast — den gemena hopen. Nå välan! I den franska na